lördag 29 juni 2013

Sommarlistan

Sommar
Fjolårets enda soliga dag
Dagens planer: Kanontian! Jag springer tyvärr inte själv men jag och Jon ska heja på Roger. Om det inte regnar förstås, då stannar vi hemma.

Min lunch kommer att bestå av: Kyckling blir det idag, fast det är kanske mer middag än lunch. Jag brukar inte äta lunch på helger.

Vädret utanför mitt fönster är: Molnigt och kallt. Kanske första gången denna sommar.

Inatt drömde jag: Allt möjligt, men kommer inte ihåg några detaljer just nu. Jag sov otroligt gott inatt, Jon vaknade första gången klockan fyra. Underbart.

Igår hände detta: En mygga bet mig på axeln.

Dagens outfit består av: Just nu: mjukisbyxor och linne.

Det här är min favoritlåt just nu: Sjörövarfabbe (sjunger den konstant för Jon, stackarn)

Den här sommaren har jag lärt mig något nytt: Att en tre månaders bebis kan skita otroliga mängder, och fisa lika illaluktande fisar som sin mor.

Nästa fest jag ska gå på är: På måndag ska jag ut och äta med ett gäng vänner, utan Jon. Det är fest för mig!

Just nu är jag så irriterad på: Ingenting. Så tråkig är jag.

Däremot vill jag rekommendera: Mio min Mio på Raseborg, förstås!

fredag 28 juni 2013

Föda barn vs. springa maraton

Jag fortsätter på det tidigare temat, när jag en gång blivit varm i kläderna och sökt i hjärnan efter minnen från förlossningen.
 
  • Både ett maraton och en förlossning kräver mycket förberedelse, både mentalt och fysiskt. Springer du ett maraton otränad kommer du att avbryta eller må förbaskat dåligt efteråt, en förlossning går dock inte att avbryta.
  • Det är bra att ha en plan inför båda, men man måste vara beredd på att ingenting behöver gå som planerat.
  • Det gäller att dela upp utmaningen i små delar. Ta en sammandragning i taget, på samma sätt som det underlättar att ta en kilometer i taget, istället för att oja sig över allt som finns kvar.
  • Enligt vad jag läst förbrukar man lika mycket kalorier under ett maratonlopp som under en normallång förlossning. Vad som kräver mer av kroppen kan jag inte säga.
  • Känslan när man kommer i mål efter 42 kilometer är underbar, men den kan inte ens nästan mäta sig med känslan efter att ha fött sitt eget barn. Tyvärr.
  • När utmaningen slutförts är första tanken: aldrig mer! Efter ungefär tre månader börjar man tänka: hmm, när ska vi göra nästa?
056_målgång
Jag som kommer i mål på Östersjömaraton.
Kommer ni på flera likheter?

Biljetter bokade

Då var biljetterna till årets sommarteater, Mio, min Mio bokade. 18.7 blir det teaterkväll på tumis med mannen då mommo är barnvakt. Inte illa. Jag läser det här och blir riktigt spänd av förväntan.


Mio
En födelsedagsgåva
Min bror spelar berättaren och det är alltid lika härligt att se honom på scen. Jag är kanske lite partisk men han är fruktansvärt bra!

onsdag 26 juni 2013

Min förlossningsberättelse

Som utlovat kommer nu min förlossningsberättelse. Vissa saker har jag säkert förträngt, då det är över tre månader sedan jag klämde ut lille Jon, men jag ska försöka beskriva dagen och känslorna så bra som möjligt. Känsliga läsare borde förmodligen titta åt ett annat håll.
 
Tisdagen den 19:nde mars far jag och sova som vanligt tio-tiden. Kvart över elva vaknar jag med ett ryck, jag har en konstig värk i livmodern, det spänner och drar. Värkarna är inte särskilt smärtsamma, men obehagliga, och de kommer med 8 - 10 minuters mellanrum. Jag ligger i sängen och känner efter, klockar värkarna med min app Contraction timer. Jag ids inte väcka Roger, så han sover sött bredvid mig.

Några timmar håller värkarna på, jag slumrar till mellan varven men vaknar alltid upp på nytt när en värk kommer. De varar inte särskilt länge, men fortsättningsvis är det inte mer än 10 minuter mellan. På grund av min mors supersnabba förlossningar börjar jag känna mig orolig, tänk om det går lika snabbt för mig? Jag tror att klockan är kring två när jag bestämmer mig för att väcka Roger och ringa till sjukhuset. De säger samma sak som de säger till alla: ta en panadol (som vi förstås inte har hemma) och duscha varmt en halvtimme.

Jag säger åt Roger att fortsätta sova och så går jag i duschen. Jag känner mig yr och svag och efter 15 minuters duschande bestämmer jag mig för att det får vara nog, jag orkar inte stå mera. Just som jag stänger av vattnet svartnar det framför ögonen och jag faller. Dunsen skrämmer nästan livet ur Roger, det hörs extra mycket eftersom jag ramlar mot duschskåpets dörr som slår i tvättmaskinen (vårt badrum är kanske två kvadratmeter stort).


Blomma2

Det blir ett nytt samtal till sjukhuset, och jag berättar om min rädsla gällande snabba förlossningar, på finska, så det går inte så bra. Värkarna kommer med 6-10 minuters mellanrum. De är fortsättningsvis korta, men ganska smärtsamma. Vi bestämmer oss för att köra till Lojo sjukhus (ungefär 40 minuters bilväg från vårt hem). Klockan är runt tre och barnmorskan som jobbar natt önskar oss välkomna.

Bilfärden dit passerar som i en dimma. Roger är sjukt nervös och jag tänker bara att jag kommer att känna mig så dum när de skickar hem oss igen. Fast värkarna kommer med jämna mellanrum så känns det inte på riktigt. Jag och Roger är överens om att det ändå är bra att åka in, för att vi ska få reda på vad det är som händer i kroppen. Vi anländer till ett öde sjukhus och efter en kort stund kommer en barnmorska fram till oss och erbjuder hjälp.

Vi går in i ett rum där jag får lägga mig på en säng och så kollar barnmorskan läget. Det är som jag befarat, inget har hänt och hon rekommenderar att vi far hem och vilar. Det är omöjligt för henne att säga när förlossningen kommer igång på riktigt. Vi förklarar, på finska, att vi har lång väg och att snabba förlossningar ligger i generna. Barnmorskan ger inte med sig, åk hem och vila, så kan ni komma tillbaka på morgonen.

Snopna åker vi hem. Ingen bebis på gång här inte. Mest känner jag mig dum, fastän jag vet att samma sak händer åt otaliga förstföderskor. Hemma lägger jag mig i sängen och försöker somna, värkarna som fortfarande kommer med jämna mellanrum håller mig vaken. Ibland slumrar jag till en kort stund, men spänningen håller oss båda vakna.

På onsdagmorgonen nio-tiden ringer jag till min mamma för att förklara situationen. Sammandragningarna har ökat i styrka, och jag måste koncentrera mig när de kommer. Mamma hör att jag har ont och säger att vi skall åka iväg. Ett samtal till Lojo sjukhus och vi är på väg, igen en gång. Den här gången känns det som om det är på riktigt. Om de skickar hem oss igen bestämmer vi oss för att fara till Rogers föräldrar i Sjundeå, längre bort än så från sjukhuset vill vi inte.

Jag spänns fast igen och lyckligtvis konstaterar barnmorskan (på svenska denna gång) att saker och ting har börjat hända. Det är fortfarande jättetidigt, och hon skickar inte hem oss men säger att vi ska fara ut och gå runt sjukhuset några varv.Vi vandrar på, jag går i trappor för att skynda på processen. Vid kafeterian äter Roger lunch men jag vill  inte ha något. Jag mår illa och vet att jag borde äta, men inget går ner. Roger ringer runt till släkten, för att berätta var vi är.

Halv ett har vi bestämt träff med barnmorskan. Hon konstaterar att förlossningen har kommit igång och att vi definitivt inte skickas hem mera. Jag ligger i en säng medan de kollar styrkan på sammandragningarna samt bebisens hjärtslag. Så får jag ligga ett par timmar, vi har inget annat att roa oss med än att titta på skärmen med alla siffror.

Sammandragningar kommer med fyra-fem minuters mellanrum och de varierar i styrka. De varar aldrig särskilt länge när de kommer, jag håller koll på klockan och räknar sekunder, och blir alltid lika besviken då jag märker att längden på sammandragningar inte ökar.

Halv tre får vi äntligen flytta till en förlossningssal. Jag är salig av lycka, äntligen kommer vi framåt. Förmiddagen har känts evighetslång och jag vill bara börja jobba. I förlossningssalen får jag gå i duschen och där studsar jag på en boll och har det mysigt. Bollstudsandet hjälper mot smärtorna, och både jag och Roger lever på lyckoruset. Snart ska vi få en baby!

15:10 bestämmer barnmorskan sig för att spräcka hinnorna, förlossningen vill inte gå framåt. Vid denna tidpunkt är jag tre centimeter öppen, vill jag minnas. Jag har absolut ingen skillnad vad de gör, bara det går framåt. Jag fortsätter studsa på bollen, sammandragningarna kommer och går och de är smärtsamma, men jag klarar det relativt bra. Jag har inte funderat så mycket på smärtlindring, utan istället tänkte jag ta det som det kommer och se hur det känns.

När klockan närmar sig sex är det dags för en check till. Jag är säker på att jag snart ska få börja krysta, jag har kämpat länge med sammandragningarna och jag börjar bli ordentligt trött. Barnmorskan konstaterar att jag endast är 5 cm öppen och jag vill bara gråta. På tre timmar har jag endast öppnats två centimeter. Vägen till 10 centimeter känns förskräckligt lång.

Blomma1
Ungefär såhär vacker är jag i detta skede
Samtidigt börjar jag andas in lustgas. Jag gillar det inte alls då det känns som om det rubbar min andning. Min kära andning som jag övat på i yogan. Jag gör allt enligt alla konstens regler, slappnar av och andas lugnt när en sammandragning kommer. Tänker på hur kraften forsar genom min kropp, visualiserar öppningsfasen och tar emot varje sammandragning med glädje. Varje sammandragning betyder nämligen att jag är ett steg närmare till att ha min bebis i famnen.

Halv åtta, alltså efter en och en halv timme kollas jag igen. Jag har arbetat med sammandragningar och känner hur de blir mer och mer smärtsamma. Jag är igen en gång säker på att slutet är nära, då barnmorskan konstaterar att ingenting har hänt.

INGENTING! Jag känner mig totalt utmattad, jag jobbar och jobbar men det ger inget resultat. På något sätt måste jag jobba mot kroppen, då jag koncentrerar mig på att jobba med den. Jag är trött, hungrig och illamående, och förstår inte hur jag ska orka fortsätta då inget ändå hinner.

Vi bestämmer oss för att jag ska ta någon sorts dropp som skall göra värkarna intensivare. Samtidigt meddelar jag att jag vill ha epiduralbedövning. Om jag ska orka krysta ut en bebis måste jag få vila lite. Jag har egentligen ingen aning om hur en epidural fungerar, men för att vara ärlig bryr jag mig inte heller.

Kvart före åtta får jag bedövning och samtidigt börjar jag få dropp. Epiduralen är fantastisk. Sammandragningarna är mycket kraftigare, det ser jag på maskinen, men de känns endast som lite jobbigare menssmärtor. Jag slumrar till, och i två timmar får kroppen jobba helt för sig själv medan jag halvsover.

Roger har mått dåligt hela dagen. Att se mig våndas tar kål på honom, då det inte finns något han kan göra för att hjälpa till. Jag vet att han gärna skulle ta över ibland, men tyvärr går det inte. Jag ser att det också lättar för honom då jag får bedövningen, han kan slappna av då han ser att jag slappnar av. Att vara med i en förlossning som stödperson måste vara fruktansvärt. Att se på när en person man älskar "torteras" utan att man kan ingripa. Fy.

Klockan 22:02 får jag en till dos av bedövningen, men denna gång hjälper det inte alls. Jag känner mig ändå stark och redo. Jag tar emot varje sammandragning med beslutssamhet. Nu tamejfan ska det börja hända något. Jag står, studsar på bollen och gungar fram och tillbaka vid sängen. Lustgasen har jag skippat, den var bara irriterande.

När jag tänker tillbaka på detta moment kommer jag ihåg att jag just då känner mig stark och väldigt kvinnlig. Det var smärtsamt, men jag tänker på det som en vacker smärta. Vid varje sammandragning andades jag "jaaa" istället för att skrika "neej".

Detta kommer jag ihåg. Roger säger att jag hade jätteont och att jag grät och skrek. Ska vi komma överens om att använda min version?

Tjugo minuter senare är jag helt öppen och jag och jag tackar alla läkemedel som tagit mig hit. Jag fortsätter att studsa och gunga, så att bebisen ska komma så långt ner som möjligt. Fem före elva har jag ännu någon tapp i vägen, men jag fortsätter tappert att gunga med sammandragningarna.

Klockan 23:42 får jag äntligen börja krysta på riktigt. Känslan när man sätter sig på sängen och vet att nu gäller det, helt otrolig! Det är lite som att man just sprungit ett maraton och vet att nu ska vi ännu dra några stenhårda intervaller.

Jag följer barnmorskans instruktioner och krystar som en galning vid varje sammandragning. Det tar fruktansvärt sjukt men samtidigt känns det så jävla bra. Äntligen får jag göra något! Jag känner hur jag får arbeta, hur kroppen arbetar, och för varje push är jag ett steg närmare målet.

Barnmorskan konstaterar, på finska, att nu kommer tvåan. Min första tanke är "herregud, ska vi få tvillingar, och nej fy fan, då dör jag". Ganska snabbt fattar jag, det är alltså inte nummer två som i andra barnet, utan nummer två som i avföring. Enligt journalen är det bebisens, men det skulle lika bra kunna vara mitt, jag har noll koll på vad som händer. Det enda jag fokuserar på är att få ut bebisen.

Klockan 23:59:59 hör vi det ljuvligaste ljudet i världshistorien. Min son skriker, han mår bra. Jag gråter, Roger gråter och lyckan som sprids i kroppen är helt otrolig. Vilken eufori när barnmorskan lägger vår son på mitt bröst. All smärta och all trötthet försvinner. Jag har ingen koll på tid och rum, allt jag är medveten om är vår lilla familj.


Pojke2

Jon föds med ena armen utsträckt, som superman. När han sover som djupast intar han samma position fortfarande. Efter att han ätit far Roger med barnmorskan för att tvätta och byta på vår son. Jag klämmer ut moderkakan, och det är inte alls lika jobbigt som många sagt. Jag märker det knappt, endorfinerna som snurrar i kroppen gör att jag inte känner smärta eller obehag. Jag sys, fem stygn. De pysslar på där nere, men jag bryr mig inte. Istället lägger jag fokus på den underbara varelsen i min famn. Han kämpar för att få lite mat i denna konstiga, nya värld.

Någon hämtar mat åt mig och Roger. Jag märker att jag är utsvulten, det enda jag fått i mig det senaste dygnet är lite saft. Jag slukar smörgåsen och sedan får jag gå och duscha. Jag känner mig svag i kroppen och orkar just och just duscha. Jag är vagt medveten om att någon sätter mig i en rullstol och så skuffas jag till mitt och Jons rum. Roger stannar en kort stund, men sedan kör han hem i natten. Jag somnar som en stock direkt han lämnat rummet.
 
Pojke1

tisdag 25 juni 2013

SUP-yoga

SUP-yoga låter spännande. Undrar hur många gånger jag skulle ramla i vattnet under ett pass?

Libertalia

Åldersrekommendation: 14+ (lite väl högt i min mening, yngre barn kan bra spela detta)
Antal spelare: 2-6
Tidsuppskattning: 45 min

Att leka sjörövare (eller heter det pirat? finns det någon skillnad) är alltid roligt, så också i Libertalia. Jag har ingen bild på lådan men klicka på länken så ser ni hur spelet ser ut. Spelaren har tre omgångar att samla på sig så många poäng i form av dubloner och byte (booty) som möjligt.
 
Libertalia (2)

Alla spelare har exakt samma kort och utgångsläge, så det är inte mycket tur med i spelet. Det gäller att hålla koll på vilka pirater som motståndarna spelar ut, och försöka överlista deras taktik. Spelet är ganska lätt att lära sig, men fastän jag spelat det flera gånger gör jag fortfarande en hel del tabbar. Det är mycket man skall hålla reda på, men det är också det som gör spelet roligt.
 
Libertalia
Viktigt att dricka lite medan man spelar
Det jag gillar mest med Libertalia är illustrationerna och citaten vid varje karaktär. Medan de andra spelarna funderar är det roligt att studera korten noggrant. Brickan som varje spelare har är också vackert ritad.

098
Min "pirate den", fylld med pirater, dubloner och byte
Till nästa vecka blir det en gammal klassiker, om jag inte spelar något annat roligare före det förstås.

Mina två

Roger åkte iväg på arbetsresa tidigt imorse (halv fem när jag vaknade var han inte hemma längre). Han kommer hem natten mellan onsdag och torsdag, så de kommande två kvällarna är det jag som läser godnattsaga.


073

Tidpunkten när de läser saga på kvällen är en av mina favoriter under dagen. Jag tycker om att lyssna på dem när de ligger där och myser plus att det ger mig lite egen tid att pyssla med något annat, läsa bloggar t.ex..
 
Varje gång vi är ensamma en längre tid slår det mig hur otroligt tungt det måste vara att vara ensamstående förälder. Jag lyfter på hatten åt er som är i den livssituationen.

måndag 24 juni 2013

JonJon

Bild från hm.com

Idag är det Jons namnsdag och dagen till ära har jag för första gången köpt lite kläder åt honom. Hittade allt möjligt roligt på H&M, bland annat ovanstående set. Som jag tidigare nämnt älskar jag ugglemotiv, så jag kunde inte motstå då jag såg denna.
 
De hade tyvärr inte det som jag köpte i lager just nu, så jag är tvungen att vänta till mitten av juli innan paketet kommer. Tråkigt. Bara det kommer ska jag visa er vad annat jag köpte och hur söt Jon är i de nya kläderna.

Midsommarhelgen, del 2

På lördagen blev det en resa till sommarstugan på Kimito, enligt traditionen. Därifrån tog vi oss sedan vidare till Dalsbruk för att äta middag på Portside. Det var Jons första riktiga restaurangbesök, och det gick helt okej. Han var lite gnällig och sällskapssjuk, så Roger hann inte njuta så mycket av maten när han hela tiden fick hålla ett öga på Jon. Direkt vi ätit upp maten for vi iväg, vilket vi i vanliga fall också gör, så ingen större förlust där.

På stugan hade vi mommo (och resten av familjen) som hjälpte till med att underhålla Jon. Helt otroligt skönt att få en liten paus. Medan mommo och bonusmofa tog pojken ut på promenad kunde vi spela lite Libertalia (morgondagens speltips?) i lugn och ro.

082
Där försvinner de med pojken min
098
Jag tror faktiskt att jag vann. Eller vill jag bara tro så?

079
När man har barnvakt kan man syssla med sådant här.
Samtidigt testade vi att ge bröstmjölk på flaska åt Jon. Vi tänkte lämna honom med mommo nästa vecka och då behöver vi veta att han går med på att äta även från flaska. Det gick hur fint som helst, mommo kan hon.

Enligt tradition firade vi även min födelsedag med jordgubbstårta. Mycket jordgubbar, lite grädde, perfektion.
 
104

söndag 23 juni 2013

Midsommarhelgen, del 1

På midsommaraftonen bar det alltså av till Pojo för lite midsommarstångbyggande. Vädret var vackert och stämningen på topp. Jag kände mig riktigt taggad för att skapa den snyggaste stången hittils. Som vanligt försvann min iver snabbt när man faktiskt skulle Göra Något, mest gick jag runt och pratade strunt. Arbetsledning heter det visst. Fast vi var fler arbetsledare än arbetare, blev det riktigt bra till slut.
 
010
Pojkarna plockar blommor

023
Jag lånar en hink för att det ska se ut som om jag gjort något.
066
Nästan färdig. Tyvärr kunde vi inte stanna tílls midsommarstången restes i år.
Esmeralda hälsade vi också på. Hon såg verkligen ut att njuta av sommaren och bondelivet. Hon har alltid älskat att vara ute om sommaren, och det kändes underbart att se att hon har det bra.
 
003
Älskade, älskade katt.

fredag 21 juni 2013

De bästa

Den bästa födelsedagspresenten jag kan ge åt mig själv:

En skön länk, där jag kan strunta i att ta det lugnt och bara springa, springa. Jag gick bara ett fåtal minuter, och lunkade på resten av tiden. Sjukt roligt och spelar ingen roll fast jag var aningen illamående när jag kom tillbaka (berodde förmodligen på vätskebrist, jag borde ha förstått att ha med vatten i detta varma väder). Idag sprang jag längsta distansen sen förlossningen, 7,85 kilometer med 6:45 min/km fart (inklusive gåpauser).
 
I höst blir det halvmaraton igen. Här vid målgången på Lövö Brolopp.
 
Den bästa födelsedagspresenten ni, mina läsare, kan ge mig:
 
Utnämning till veckans blogg på Besökstoppen. Vad glad jag blev! Tack till alla som röstat.
 
 

torsdag 20 juni 2013

Throwback Thursday -Midsummer Edition

Imorgon är vi på väg till Mörby för att laga midsommarstång, något vi gjort ett antal år tidigare. Jag blir alltid lika glad när inbjudan kommer, stämningen där är verkligen speciell. För två år sedan hade vi fint väder, vi ska hoppas på samma i år. Imorgon kommer vi dock inte stanna till kvällen, det blir för mycket för vår lilla grabb. 
 
Bläddrade igenom lite bilder från tidigare år, midsommarstången från 2008 var nog en av de finaste.
 
Midsommar 217
Midsommardagen, jag tror att jag har lite baksmälla på bilden.
Midsommar 050
Jag försöker vara söt och oskyldig, lyckas sådär.
Måste komma ihåg att köpa lite havreflingor när vi är där, behöver fylla på i förrådet så att jag kan baka supergoda havrekakor, födelsedagen till ära. Man vet ju aldrig om någon kommer förbi med presenter.

Första kvartalet

3mån2
 
Idag blir lille Jon tre månader. Ibland förstår jag inte hur tiden har gått så fort, och ibland känns det som om han skulle varit med oss i en evighet. Precis som alla klyschor säger.

Några korta punkter om hurudan han är som person:
  • Han älskar att vara i gymmet och tycker om att titta på leksaker. Helst ska de bytas ut med några dagars mellanrum, annars tröttnar han på dem.
  • Handen är helt klart det godaste som finns, den tuggar han på hela tiden. Vi har försökt med bitringen som kom i FPA-lådan, men den är lite för stor för honom just nu. Kanske vi borde se om vi hittar en Sophie Giraff?
  • Han rullar inte runt, men han är stark i nacken och jag tror inte det tar länge så kommer han från mage till rygg. Han kämpar hårt i alla fall, och blir frustrerad när det inte händer något.
  • Vi har inga rutiner, men det stör mig inte. Det går bra att planera från dag till dag, så vi kan vara ganska flexibla, vilket är skönt.
  • Nätterna varierar, han kan sova mellan fyra till sex timmar åt gången, så det blir en till tre uppvaknandet under en natt. Helt OK, jag känner mig för det mesta riktigt utvilad.
  • Jon är världens snällaste bebis (förstås), han skriker bara när hans föräldrar är så otroligt korkade att de inte fattar att han behöver mat, sömn eller byte av blöja. Ibland gnäller han lite om han lämnats ensam för länge.
  • Han är social, tycker om att titta på människor och prata. Jon pratar i ett, högljutt. Han är kittlig under armen och i nacken.
  • Favoritleken är att åka flygplan. På benen (superbra magövning, ska visa senare) och "fritt" i luften, då får man alltid ett fniss ur honom.
3mån1

onsdag 19 juni 2013

Idioten

Jag packade ihop mig och sonen för att gå till butiken för att handla lite mat. Tänkte att det skulle bli skönt att komma ut när det är så skönt väder idag.

Min bror påpekade igår att det var dåligt med luft i ringarna, och han hade rätt så jag bestämde mig för att fylla dem. Tror ni inte att jag lyckas tömma däcket på luft istället för att fylla det? Hur korkad får man vara? Nu vet jag inte hur jag ska göra för att fylla det. Inte är det lätt att ha tummen mitt i handen.
 
Nu sitter vi inne. Jag har öppnat ett fönster så att vi ska få lite frisk luft. Prutt. Nåja, Jon sover ändå bättre inne i egen säng, han har inte riktigt förstått det här med att bebisar sover bäst ute.

Myran

Igår gjorde de ett gott beslut i samhällstekniska nämnden, myran får bli kvar i Lejonparken. Förra veckan kom det information om att klätterställningen kan vara farlig och att underlaget inte dämpar fall tillräckligt. Det här stämmer, helt säkert.
 
Jag tycker ändå inte att det är skäl nog att ta bort den, och jag är glad att beslutsfattarna anser samma (de vågade väl inte annat med tanke på uppropet ärendet fått i sociala medier). Förutom att Myran är farlig är den också utmanande, bra för utvecklandet av koordination och motorik (säger jag som inte har någon aning om sådant här) samt kul för barn i alla åldrar och barnsliga vuxna.
 
Allt ska vara så förfärligt säkert nuförtiden. Ingenting får vara lite farligt och svårt. Om ett barn växer upp i ett totalt skyddat samhälle där absolut ingenting kan hända, hur skall hen då klara sig då dessa säkerhetsåtgärdet försvinner?
 
Jag lekte en hel del i myran som ung, och jag kommer ihåg att jag var ganska rädd för att göra vissa saker, t.ex. klättra utanpå myran. Vet ni vad jag gjorde då? Jo, jag undvek att klättra där jag inte vågade. Barn kan nog vara förnuftiga, ibland, om vi låter dem tänka själv.

tisdag 18 juni 2013

Smultronställe?

Jag gick till centrum idag för att luncha med min mor och bror (grillbiff på Santa Fé, namnam). Längs med Raseborgsvägen, mellan Ekåsen och Popsen (vad heter den butiken just nu? byter namn så ofta att jag inte längre minns det nyaste namnet) fanns det helt otroligt mycket smultron. Jag tittade och suktade men inte vill jag plocka dem.
 
Smultron
Metervis med såhär mycket smultron!
Med tanke på hur många bilar som kör där dagligen är dessa säkert fyllda med skräp. Det känns så bortkastat. Jag som älskar smultron.

Resident Evil Deck Building Game

RE2
Grundspelet. Mysigt, eller hur?
Åldersrekommendation: 13+
Antal spelare: 2-4
Tidsuppskattning: 30min + 1h (vi kan ibland sitta halva natten, så detta stämmer inte riktigt, som vanligt)

Det här är nog mitt absoluta favoritspel just nu, och alla som spelat Resident Evil DBG har älskat det. Det är ett typiskt Deck Building Game, alltså ett kortspel, där du bygger upp din hand under spelets gång. Alla spelare får några specifika kort i början och sedan kan man köpa nya kort under sin tur. De kort du spelar med kan alltså variera mycket från gång till gång.

RE3
Att skjuta zombien en solig vårdag. Perfektion.
De som spelat videospelet Resident Evil kan säkert gissa sig till målet, döda stora bossen och skjut så många zombies på vägen dit som möjligt. Du gör detta genom att köpa vapenkort (shotguns är min favorit) och ammunition. Som hjälp på vägen kan spelaren också behöva "bonuskort", herbs och annat skojigt. Det är jätteroligt att bygga ihop en bra hand, och även om du inte älskar zombien, kan det vara ett spel för dig.

Varje spelomgång ser helt olika ut, det finns oändliga scenarion att spela ut och flera olika karaktärer som du kan spela. Varje karaktär har två specialkunskaper, och dessa ändrar lite på hur det lönar sig att spela. Man får alltid skratta då man spelar detta spel, och nervositeten när man drar följande zombiekort från mansionen är prima.

RE1
Grundspelet och våra tre tilläggsspel
Vi har tre expansioner till detta spel, alla utom den nyaste som har varit svår att få tag på. Någon gång ska vi slå ihop alla kort i alla lådor, i scenariot med namnet "weekend killer". Jag blev så sugen på att spela när jag skriver detta att jag skickade några meddelanden och nu blir det spelkväll om ungefär en timme.

måndag 17 juni 2013

Sovande sötnos

Ni kan följa mitt Instagram-flöde till höger, men denna bild är jag bara tvungen att lägga upp här också. Barn är helt klart sötast när de sover!

Receptet

Paj
Pajen före den åker in i ugnen
Du behöver:
2 stora ägg
2 dl socker
2,25 dl mjöl
½ tsk bakpulver
200 gram frysta hallon
Cirka 50 gram smör

Vispa ägg och socker vitt och pösigt. Blanda mjöl och bakpulver och vänd ner blandningen i äggsmeten. Bred ut smeten i en smord låg form. Fördela hallon över smeten. Hyvla kallt smör ovanpå hallonen (enligt behov, ju mer desto bättre förstås). Grädda i cirka 30 minuter i en 175 gradig ugn.
 
Om du vill göra pajen lite flashigare kan du pudra den med florsocker och garnera med citronmeliss. Bäst blir det om du serverar pajen ljummen med vispad grädde eller glass.
 
Receptet är taget från Eva Ljungrens receptbok Familjens stora receptskatt. Det här är en bra paj som du snabbt svänger ihop och den fungerar till allt. Den blir inte torr, utan krämig och god.

söndag 16 juni 2013

Hallonpaj

Igår bakade jag en hallonpaj som jag tog med till sällskapet. Den gick åt så snabbt att jag konstaterade att jag borde bakat två. Just denna paj blir så god eftersom man hyvlar smör över hallonen innan pajen läggs i ugnen. Och vi vet alla att det är smöre som göre.
 
Hallonpaj2
Paj i ugn och dreglande kvinna utanför ugn.
Hallonpaj1
Klar! Så god i all sin enkelhet.

Snälla läsare

Jag är med i en tävling om veckans blogg på Besökstoppen. Kan ni, snälla, snälla, snälla gå in där och rösta på mig? Helst varje dag fram till torsdagen.
 
Tack.
 
Om jag vinner lovar jag att äntligen blogga om min förlossning.

I goda vänners sällskap

Igår for vi ut till en kompis stuga på landet och herregud så härligt det var med vuxet sällskap, god mat och vackra vyer. Jag märker att jag känner mig insnöad här hemma ibland, det är roligt att få umgås med personer som inte har barn och prata annat än blöjor och rapningar. För en liten stund får man vara något annat än endast mamma.
 
Inte för att jag klagar på att vara mamma, det är också en rolig roll och nu känner jag mig mer van och trygg i den rollen.
 
Glas
Ett iskallt glas skumppa på en solig terass. Finns det något ljuvligare?
Sover i vagnen
Jon somnade snällt i vagnen, för en gångs skull
Jag och Jon
Men lite ville han upp och umgås han också. Tro det eller ej, ett lyckat foto på oss. Tack, Anna!

lördag 15 juni 2013

Den fotogeniska familjen

Igår försökte jag på skoj ta en bild på mig och sonen i spegeln. Han brukar alltid se så glad och sprallig ut framför spegeln, han älskar att beundra sig själv, precis som jag. Direkt som kameran kommer fram ändrar han dock sitt ansiktsuttryck till något stelt och konstigt, precis som jag.
 
Varsågoda. Här får ni ett bevis på att vi är släkt, vi är båda så otroligt fotogeniska.
 
Fail

Lite nytt i garderoben

Det är alltid kul att hälsa på mamma, för man vet aldrig vad man kommer hem med. Igår hade hon en påse med bland annat dessa fina bodyn och en glad bläckfisk som direkt föll den lille herren i smaken.
 
Bodyn
Seppälä, Esprit och Polarn o. Pyret
 
Bläckfisk
Den här har vi lekt med hela morgonen
Allt från Frida Second Hand för Barn på Gustav Wasas gata här i Ekenäs.

fredag 14 juni 2013

Bara vi två

Min make har stuckit till Tavastehus på firmafest så vi är på tumis, jag och Jon. Det är första natten som vi är ensamma, men det ska nog gå bra. För att vara ärlig har vi inte så mycket nytta av maken på natten, han bara snarkar. Det jag kommer att sakna är morgonmyset, Jon är alltid extra glad på morgonen, det är härligt när hela familjen kan ligga och gosa en stund efter att vi vaknat.
 
För att vi inte skall klättra på väggarna har jag planerat lite besök under dagen. Jag tänkte tvångsvisitera grannen för att äta upp några cupcakes från hennes ett-årings kalas och så ska vi besöka min mamma på kvällen.

Lite tips

Om en vecka fyller jag år. På midsommarafton. Årets längsta dag. Solen är uppe hela dagen för att fira mig. Mindre välvilliga personer skulle säga att efter att jag föddes blev dagarna kortare.
 
Jag förstår att mina bloggläsare står i kö för att köpa presenter åt mig. Här är ett plock av saker jag vill ha. Champagne duger också.
 
 

torsdag 13 juni 2013

Hushållssysslor

Ända sedan jag blev mammaledig har jag skött om största delen av hushållssysslorna (förutom matlagningen, hata matlagning, det gör jag endast om jag måste). Det känns helt rätt, jag är ändå ledig om dagarna och har tid över att städa, tvätta m.m.. När maken är hemma så vill jag hellre att vi umgås som en familj, än pysslar med tråkiga saker som att städa toaletten.
 
Igår när jag städade slog det mig, att tänk om Roger nu blir van med detta? Att vi fortsätter på samma sätt efter att jag börjat jobba? Jag kan tänka mig att det är ganska vanligt att det händer. Hemarbete är en sådan grej som inte syns så länge det görs regelbundet.
 
För att undvika att mitt slit glöms bort kräver jag alltid att Roger skall beundra mitt arbete när han kommer hem. Titta så köksbänken glänser! Dofta på de rena mattorna! På samma gång uppmuntrar jag honom att berätta om sin arbetsdag.
 
Hur vi skall orka städa efter att jag återgått till arbete är ett mysterium för mig. Det tar vi sedan.

//Hon som borde städa vessan men inte riktigt har lust

Utvecklingen

Det händer mycket nu. Jon är mera med, han orkar vara längre stunder vaken och de senaste dagarna har han kämpat hårt med att nå saker runtomkring honom. Idag när jag lade honom i gymmet så lyckades han få tag i isbjörnen och försökte föra den till munnen.
 
Grepp
Svårt att få skarpa bilder då Jon viftar omkring sig, måste bli bättre på att ändra inställningarna
Han har tidigare fått tag i mindre leksaker som jag viftat framför ögonen på honom, men det har varit mest av misstag. Detta kändes mer målmedvetet.

Jon älskar också att flyga. Han skrattar hjärtligt när han "landar" i min famn. Helt härligt att vi nu kan kommunicera mera. Nyfödd-tiden börjar vara förbi, vilket jag egentligen tycker att är skönt. Roligare att ha en livligare typ att umgås med om dagarna.

tisdag 11 juni 2013

Babyberöring

Idag hade vi introduktion i babyberöring på föräldrakursen som staden ordnar. Jon fick agera testdocka och han tyckte att det var hur roligt som helst. Han pratade och myste när familjehandledaren masserade hans ben och mage.
 
Babyberöring är något jag vill börja med om kvällarna. Jag tror att det hjälper honom att lugna ner sig inför kvällsnattningen. Jon älskar redan att bli ompysslad på skötbordet, så lite extra massage klagar han knappast över. Att det dessutom hjälper mot luft i magen och andra besvär är ett extra plus i kanten.
 
Selfie

Jon tar självporträtt samtidigt som han myser på skötbordet.

Carcassonne


Åldersrekommendation: 8+
Antal spelare: 2-6
Tidsuppskattning: från 30 minuter (yeah, right)

Det här spelet är det spel som gjort mig intresserad av brädspel i vuxen ålder. Det första "riktiga" spelet vi köpte hem, och ett spel vi totalt spelat sönder.
 
Carcassonne går ut på att dra bitar ur en påse, av dessa bitar skapar man sedan ett slags pussel, en karta över ett samhälle. Spelarna bygger städer, vägar och åkrar däremellan, samt en massa annat, beroende på vilka tilläggsdelar man spelar med. Vi köpte denna Big Box i Tyskland, och med kom då fem expansioner. Nu vet jag faktiskt inte hur många expansioner som skapats till spelet, men jag vet att det är en hel del. Spel med expansioner är alltid kul, de får en längre livslängd när man kan mixa och matcha enligt humör.
 
Exempel på en färdig karta
Om du bara spelar grundspelet, lär du dig det på en mycket kort tid. Grundreglerna är enkla, och det går bra att följa med vad de andra spelarna gör och lära sig av dem. Det här är ett spel där andra spelare kan ge dig råd, och när vi spelar utnyttjas detta hela tiden (oberoende om man vill eller inte). Det är ett kul spel, man vet aldrig vad som kan hända och det brukar vara ganska jämt.
 
Bild tagen i vår förra lägenhet. Roger har pandaögon efter en solig helg i Nådendal.
Vi har spelat otaliga olika versioner av detta spel, och ibland justerar vi reglerna enligt behov. En variant är speed-Carcassonne, där varje spelare får t.ex. fyra sekunder per bit. För 30 bitar blir det totalt två minuter, använder du mer tid än det dras det av poäng i slutet. Då stressar vi på som galningar, utan att tänka alls, hur roligt som helst.

Härmapan

Igår fick jag Jon att skratta alldeles själv, utan någon lustig pappa i närheten. Vad var det som utlöste skrattet? Jo, kisikisikisi, precis som Viggo. De verkar ha lite samma humor, en trasa i ansiktet är också oerhört populärt här hos oss. Eller så är jag bara fantasilös och lyckas inte komma på egna lekar, mycket enklare att stjäla andras.
 
Förutom gurglande skratt börjar man märka att Jon har utvecklas mycket de senaste veckorna. Han är mera med, följer med vad som händer runtomkring honom och är road av alla leksaker i babygymmet. Nu orkar han också vara vaken lite längre stunder.
 
Sovdags
Med huvudet på sned filosoferar Jon
Ibland när jag lägger honom i sängen vill han inte alls sova. Han följer mycket hellre med allt som händer runtomkring. Då brukar jag låta honom ligga där en stund, medan han tittar på mobilen, skrattar för sig själv och sparkar bort täcket. Jon är så härlig just nu! Jag älskar att han följa med hur han utvecklas till en person.

måndag 10 juni 2013

Matvägran

För några veckor sedan började Jon, helt oväntat, vägra att äta. Varje gång jag skulle amma honom började han gallskrika, oberoende om han var vrålhungrig eller just hade ätit. Ibland fick jag kämpa i en timme, ibland gick det snabbare om. Snabbast fick jag honom att äta genom att först mata lite från flaska, och sedan gå över till bröstet.
 
Det höll i sig i några dagar, och sedan försvann det. Någon vecka gick, och så kom det tillbaka förra veckan. En morgon tog det två timmar innan han gick med på att äta, då dög varken flaska eller direkt från ursprungskällan. Efter att ha skrikit så länge somnade han av utmattning i min famn. Jag googlade, pratade med mamma, kollade med rådgivningen och kom fram till tusen orsaker, men vilken det egentligen var har jag ingen aning om.
 
Nu äter han hur fint som helst, och jag hoppas att det inte kommer tillbaka. Just då när man är i det, då sonen vrålar så att svetten lackar, känns allt så otroligt hopplöst. Nu, när matningen löper smidigt igen, har jag nästan glömt bort hur jobbigt det kändes. Har någon varit med om liknande beteende?
 
Jag förstår inte hur föräldrar med kolikbarn orkar. Jon är för det mesta glad, och de stunder han är ledsen känner jag en fruktansvärd förtvivlan. Jag vill hjälpa honom men jag inte vet hur.
 
En trevligare observation: förra måndagen fic vi höra Jons första skratt. Ett riktigt gurglande, härligt skratt. Den enda som hittils lyckats få honom att skratta är Roger, och det är lika underbart varje gång. Jag försöker få honom att skratta under dagarna, men jag ser helt enkelt inte lika rolig ut som Roger.
 
 

söndag 9 juni 2013

Sommarstugan

Helt oplanerat hoppade vi in i bilen igår och styrde mot Kimitoön. Det är tydligen möjligt att göra impulsiva saker med liten bebis. Mammas sommarstuga är där, och vi brukar tillbringa ungefär en dag i året där, midsommardagen. Den här sommaren kommer vi förmodligen att vara där mer. Jag har märkt att jag mer och mer gillar att umgås med familjen, de känner mig utan och innan och jag vill att Jon ska lära känna dem lika bra.
 
Stugan
Nysning på G
Det var en härlig dag, vi myste ute på en filt, Jon charmade skorna av sin mormor och vi presenterade Jon för prinsessan Estelle, hans blivande flickvän.

Candyman

Den här speldosan lekte jag hela tiden med som liten. Hade den i lekstugan och snurrade upp den om och om igen. Jag försökte alltid sjunga med, då texten fanns på baksidan, men först nu, som vuxen, lyckades jag få texten att stämma in med tonerna.
 
Vi var hemma först tio igårkväll, och Jon brukar somna till natten runt åtta. Man märkte att det blev en liten rubbning i rutinerna, han hade svårt att somna på kvällen och vaknade flera gånger under natten.

lördag 8 juni 2013

Ett foto i timmen -torsdag

Nåja, IT-ingenjören kom hem och fixade till saker och ting. Få se hur länge åbäket håller denna gång. Jag är lite efter men detta är alltså ett nytt försök på ett foto i timmen.

0700

Jon bestämde att vi skulle börja morgonen klockan sju. Jag ville gärna sova lite längre, en timme låg vi i sängen och diskuterade saken, jag vann till slut och han somnade.

0800

Då var jag ändå så pigg att jag beslöt mig för att stiga upp. Klassikermorgonmål, rostat rågbröd med ost och ett glas apelsinjuice.

0900

Lite hushållssysslor pysslade jag med klockan nio. Inte ens tvätt i 60 grader får bort mjölkstanken från snuttefiltarna.

1000

Stjärnan vaknade och vi hade lite gymnastik på soffan. Klädde på en ny (begagnad, men ny för oss) body i storlek 68 och blev lite konfunderad då jag just och just fick fast den.

1100

Klockan elva hade sonen somnat på nytt, och jag satte mig på balkongen för att reda upp denna röra.

1200

En timme senare lämnade jag smyckena åt sitt öde och läste bok i solskenet. Fram till klockan tolv är det riktigt behagligt i solen.

1300

Klockan ett, Jon är nöjd för en liten stund. Efter detta följde matvägran och mycket gråt. Från oss båda (gråt då alltså, jag matvägrar aldrig).

1400

Efter vår fight somnade Jon, svettig men lyckligtvis mätt, på vår säng. Det var så varmt att jag var tvungen att klä av honom.

1500

Efter skrikkalaset ansåg jag att både mamma och son behöver lite frisk luft. Så vi gick ut, ursprungligen hade jag tänkt att jag skulle tvätta cyklarna, men kom snabbt fram till att jag hellre läser vidare i min bok.

1600

Klockan 16 gick jag in för att laga makaronilåda åt mannen i mitt liv. Han kom hem, vi åt, och resten av kvällen blev ofotograferad för Jon var så arg, så arg när han skulle äta, att jag inte hade någon lust att ta fram kameran.