Skanssi

Vackert målade väggar

Före vi for till parken igår tillbringade vi några timmar i köpcentret Skanssi i Åbo. Jag blev mycket positivt överraskad av deras barnvänlighet. De hade två lekplatser och deras skötrum var rena rama himmelriket. Där fanns bekväma fötåljer att amma i, leksaker, mikro samt bra utrymmen för att förbereda mat. Bänken där man kunde byta blöjor var utrustad med fräscha underlag, handduschar, papper i mängder och lavoarerna var nära till hands.

Jon ger stället 10 poäng av 10 möjliga

Jag kan absolut tänka mig att fara på shoppingtur till Skanssi igen, bara för att besöka deras skötrum. Känner någon av er till andra ställen i Finland dit det lönar sig att fara med barn?

 

Förutom de ypperliga skötrummen blev det också lite shopping. Köpte två pyjamasar och mjukisbyxor på H&M samt en body på Polarn o. Pyrets rea.

 

Projekt hjärntvätta sonen att börja med sport börjar nu.

 

Flowpark

Ibland måste man utmana sig sig själv och sina rädslor lite. Mina armar är faktiskt inte så sjuka idag, men övre ryggmusklerna har fått mer än de är vana vid. Jag kan varmt rekommendera denna park till alla som gillar kroppsliga aktiviteter och adrenalinkickar.
 

Jag fuskar förstås lite, och vandrar på linan istället för i nätet.

Roger tar det lugnt, som man bör på dessa höjder.

Dagens utamaning, att dra sig uppför detta rep. Jag som inte klarar en ynka Pull Up tänkte inte ens tanken.

Vinka till kameran!

Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att jag hade ett bättre objektiv.

Jon var med, och det gick hur fint som helst. Bra med stort gäng så att det alltid finns någon frivillig barnvakt. Han fick nämligen inte klättra, men snart kanske.

Skakiga ben

Idag skall vi ut på äventyr. Vi ska till Flowpark i Åbo och klättra mellan träd. Jag väntar mig skakiga ben, hög puls och århundradets muskelvärk i armarna imorgon. Med andra ord är stämningen på topp.

 

Såhär såg det ut då vi besökte parken ifjol:

 

 

Släktingar

Vi har haft "svenskarna" här på besök i två dagar. Det är alltså min moster (som flyttade till Stockholm för x antal år sedan) och hennes barn och barnbarn som går under namnet svenskarna. Igen en gång slogs jag över hur mycket roligare det är med släktingar nu när jag har barn. Det är kul att se om de liknar på varandra och att jämföra upplevelser.

 

Jag hoppas att Jon ska få många fina kusiner och småkusiner som han kan leka med under sin uppväxt. Det här är alltså ett meddelande till alla mina syskon, skynda på med att skaffa barn! (Fast nu slog det mig att en sådan uppmaning är totalt politiskt inkorrekt, jag ber om ursäkt. Känsliga läsare får tänka på väldoftande rosor istället för att fokusera på föregående.)

 

Det blev två restaurangbesök under dessa dagar. Jon betedde sig exemplariskt, han börjar bli vaner, som man säger i västnyland.
 

Åhå! Min man börjar få rynkor runt ögonen. Det tar på att vara småbarnsförälder, eller är det för att han tappat bort sina solglasögon?

Mycket god laxsallad på Rådhuset. 10 poäng.

Ekenäs tennisvecka

Det är full fart på tennisbanorna här i Ekenäs när Ekenäs Tennisvecka är igång. Tennis är en sport som jag gillar att se på, kanske för att man oftast får sitta ute och för att det hela tiden händer säker. Jon har varit på två matcher redan denna vecka, och han verkar också gilla det. Bäst för honom att redan nu börja kolla in morbrors teknik, så att han kan klå honom om 15 år.

 

Det är roligt att bläddra igenom bilderna jag knäppt på min bror medan han spelar. Vilka sammanbitna miner han har. Det är nämligen blodigt allvar, för er som inte förstod.

 

Vi testade att ha Jon framåtvänt i bärselen för första gången, det fick mycket väl godkänt av Jon.

Men lite ville han också sitta i pappas famn.

Undrar om han hamstrar mjölk i de där kinderna?

En beslutsam morbror.

Vi hade förövrigt rådgivning igår, som tre och en halv månader gammal bebis väger Jon 7030 gram och är 65,3 centimeter lång. På 15 veckor har han växt 13 centimeter, hans tidigare fart på en centimeter per vecka börjar alltså avta. Tur det, annars skulle han inte rymmas in genom dörrar om några år.

4th of July

Huset. Här roar vi oss med att spela amerikansk fotboll. When in Rome...

Ifjol på 4th of July hade vi grillfest på en bakgård till ett vackert hus i Ohio. På kvällen när det blivit mörkt satt vi ute i ungefär 30 graders värme och tittade på fyrverkerier och eldflugor. Jag har svårt med fyrverkerier och värme, här i Finland ser man oftast raketer runt nyår, och då är det sällan 30 plusgrader. Det känns fel, på något sätt.
 

En liten del av maten. Resten var köttköttkött.

Runt den här dagen saknar jag min amerikanska familj extra mycket. De betyder så mycket för mig och jag ser dem alldeles för sällan. Tråkigt att det ska vara en 14 timmars flygresa mellan oss.

Vad jag och Kate Middleton har gemensamt

Vi har båda fått FPAs mammalåda. Hur coolt är inte det? Det skulle vara extra coolt om babyn faktiskt skulle kläs i någon av kläderna men det tvivlar jag starkt på. Deras bebis kommer säkert bara att ha på sig kashmirtröjor och rutiga byxor.

Twister och Timpuri

Det blir två klassiker denna vecka, Twister och Timpuri.

Åldersrekommendation: 6+
Antal spelare: 2+

Twister önskade jag mig till julklapp för ett antal år sedan, eftersom det alltid såg så roligt ut när de spelade spelet i filmer eller TV-serier. Ganska snabbt kunde jag konstatera att det inte var lika roligt som det såg ut. Spelet går ut på att man skall flytta sina händer och fötter till slumpmässigt valda bollar på en matta. Spelaren som ramlar eller rör i golvet med andra kroppsdelar än händerna och fötterna åker ut ur spelet.

 

Såhär blir det bara i TV

Det är för lätt, och man kommer väldigt sällan i riktigt roliga positioner. Twister lämpar sig bäst för barn med kortare ben eller fyllon med dålig balans. Att spela med Roger är inge kul alls, eftersom han har milslånga ben och vinner alltid.

 

 

Åldersrekommendation: 5-99 år (enligt lådan får alltså inte hundraåringar spela)
Antal spelare: 1-6

Det enda klassisker-spelet är Timpuri (det finns ett liknande spel som heter Jenga). Som ni ser på lådan har vi haft detta spel en tid, och alltid nu och då kommer det fram igen. Här gäller det att vara stadig på handen då du ska dra ut bitar från ett torn som växer och växer under spelets gång. Spelarna turas om att kasta tärningen, dra ut en bricka med samma färg som tärningen visar för att sedan lägga den högst upp på tornet.

 

Jenga spel på en mässa för ungefär 100 år sedan.

Timpuri är riktigt roligt, det går bra att bråka med andra genom att försöka göra tornet så vingligt som möjligt. Det här spelet blir också roligare om spelarna är aningen berusade. I Big Bang Theory spelar Sheldon och Leonard Life Size Jenga, och det skulle jag verkligen vilja prova på. Har funderat på att samla ihop alla mina skolådor och bygga ett eget torn. Det skulle väl bli bra?

 

 

En stor grej

Igår kväll hände något stort. Vi förde Jon till min mamma och sedan åkte jag och Roger iväg till La Vida för mat och umgänge med goda vänner. Det kändes konstigt att lämna honom, att det bara var jag och Roger, men också riktigt skönt.

 

Dagen till ära satte jag högklackat på mig. Det har jag inte haft sedan augusti ifjol. Jag klarade inte alls av att gå i dem, stapplade fram som bambi på hal is. Vissa saker glömmer kroppen fort. Jag märkte också att jag var ovan eftersom fötterna värkte när jag tog bort dem. Fy skäms på mig, jag måste öva mera.



Min mat, laxsoppa. Helt okej men ingenting fantastiskt.

Vi pratade och hade mysigt, och jag kollade på klockan kanske var femte minut, så att vi inte skulle bi sena. Ändå lyckades jag njuta av kvällen, att vara lite "on edge" hör väl till första gången man lämnar sin bebis.

Sommartakt

Det känns som om denna blogg också börjar inta sommartakt, i alla fall på veckosluten. Den här helgen blev det lite Kanontia, Roger som knappt tränat löpning alls i år kom runt under 50 minuter. Jag är inte alls avundsjuk.

 

Jag kunde ju inte vara sämre och for på söndagsmorgonen ut i solskenet för att springa min egen kanontia. Det blev favoritsträckan runt Horsbäck och 10 kilometer klockade jag av vid 1:03:14. Jag är mycket nöjd med den tiden, det visar att jag inte är långt ifrån min gamla form. Det har gått förvånansvärt bra, att börja med löpningen på nytt. Jag hade verkligen inte väntat mig att det skulle vara så här lätt att komma tillbaka.

 

Igen en gång var det härligt att vara ute, jag lyssnade på min favoritpodcast, Marathon Training Academy. När Angie berättade att hon fått missfall i vecka 18 och därför inte kunnat träna ordentligt fick jag gåshud över hela kroppen. Sådana berättelser går rakt in i hjärtat.

 

Lite glass har vi också ätit i helgen