En gång är ingen gång, två gånger en vana

Min mamma har butiken stängd på måndagar och nu har jag två gånger uttnyttjat det så att jag för Jon hem till henne, och medan de leker och busar far jag ut på en kort löprunda. Det är härligt att få springa mitt på dagen, och jag hoppas att det blir flera gånger. Jon blir glad av att få leka med mommo, och jag blir glad av att få springa. Det är bara stackars mommo som lider, hehe.

 

Det har inte blivit lika mycket löpning som jag skulle önska den senaste månaden. På kvällen har jag svårt att motivera mig, soffan och mys med familjen lockar mer än svettiga löparskor. Jag upprätthåller min kondition, men den förbättras inte nämnvärt.

Kloka tankar

I och med appen Ztory har jag börjat läsa tidningar igen. Bland mina favoriter finns bland annat Kloka Hem, Runner's World, Fitness Lifestyle, Level, Föräldrar och Barn samt Fotoskolan.

 

Igår läste jag i senaste Fitness en intressant krönika av Micael Dahlén. Hans son hade diskuterat hur många chins hans pappa gör med sina skolkamrater. Sonen konstaterar att "den som gör flest orkar göra mest roliga saker". Micael avslutar med "En stark, uthållig, frisk förälder är en förälder som är med, som man kan göra allt möjligt roligt med. En sådan förälder som alla barn vill ha. En sådan förälder vi nog alla vill vara." 

Där slog han huvudet på spiken! Så är det, vi tränar för att orka och har man barn vill man orka umgås med dem. Samtidigt kan man som förälder passa på att vara en bra förebild för sina barn, uppmuntra dem att röra på sig.

Aaah! Vilken utsikt.

Förra sommaren vandrade vi i Great Smoky Mountains. Bland nationalparkens andra besökare såg man inte skymten av de feta amerikanerna som det pratas om. Istället såg vi sunda, glada människor som var ute och njöt av naturen. Speciellt en familj lade jag på minnet, de hade picnic nära en bergstopp och jag tänkte "sådär vill jag ha det någon dag". Om tio år måste vi åka tillbaka.

Alla älskar Rogers rumpa.

Skogen

Igår blev det en liten länk i skogen. Av någon anledning kändes benen jättetunga, och jag släpade mig fram. Ändå lyckades jag få en medelfart på 6:12 min/km, hur det gick till vet jag inte riktigt.

Jag sprang en av mina favoritrundor, där man får hoppa/klättra över flera träd på vägen. Igår var egentligen första gången jag förstod att hösten är här, skogen sprakade av färg. 

Man måste passa på att springa i skogen nu, snart är det för mörkt. Jag tycker mycket bättre om terränglöpning, det kräver mer balans och muskelstyrka, samtidigt som det är skonsammare för kroppen.

Annars har jag hittat en bra rytm med träningen. Att lägga upp ett schema har fungerat för oss, jag har knappt missat något pass sedan vi började med det nya systemet.

Härligt rus

13 km-sträckan går förbi några träsk.

Det var så roligt att springa Raseborgsruset igår. Eftersom jag var fast inställd på att inte stressa över tiden kunde jag verkligen njuta av skogspartiet. Jag stannade, tog några bilder, beundrade vattnet och tittade efter fåglar.

Vart tog vägen vägen? Jag antar att det gäller att ta sig fram till nästan kilometer-skylt som skymtar i bakgrunden.

Fast jag tog det lugnt slogs jag igen en gång av hur sjukt tung den där fyra kilometers biten i skogen är. Den slår musten ur vem som helst. Den går på små stigar, du får hoppa över rötter, klättra under träd. Hela tiden måste man se till att inte ramla, det kan vara mycket halt på bergsklackarna.

Lite limbo får man leka på vägen.

Raseborgsruset är ett härligt lopp, och det är så synd att det marknadsförs så dåligt. Loppet har ingen synlighet alls, och skulle jag inte söka upp när det går skulle det helt säkert gå mig förbi. Jag förstår inte hur de tror att de skall locka fler deltagare då det inte finns någonstans.
 

Här kan man löpa steget ut, så länge man är noga och inte halkar.

Min plan var att publicera några av dessa bilder på Instagram, men nätet var så dåligt där ute i skogen att den tanken fick jag snabbt glömma. Oh well, ni får njuta av den exklusivt här på bloggen istället. Vill ni se på högklassiga bilder ska ni gå till Fotofabrikens sida på Facebook.

Snart rusar vi

Om två timmar går startskottet till Raseborgsruset och nu först börjar nervositeten krypa fram. Jag har inte tagit någon stor stress över detta lopp eftersom jag inte tänker slå något PB, utan bara lunka fram i maklig takt och gå i nästan alla uppförsbackor. Tanken är att inga kilometrar ska gå under 6 min/km, men det är klart, känner jag mig jättestark på slutet får jag nog pressa lite.

 

Jag har inte ens bestämt mig vad jag ska ha på mig ännu. Träningskläderna står på tork i vardagsrummet och lockar med sin färggrannhet.

 

Nu börjar tiden när det alltid är för mörkt inne för att få kloka fotografier.

Finns det någon bland mina läsare som också ska springa idag? Kom gärna fram och säg hej isåfall. På instagram får ni live-uppdateringar om hur det går. 

Den känslan

Igår kom den krypande, och idag har den slått ut i full blom. Träningsvärken från tisdagens yoga. Nu drar jag mig för att hosta eftersom det gör ont i magmusklerna. Jag älskar träningsvärk, och jag älskar att klaga för alla i min närhet hur sjukt jag har. Är jag den enda som känner såhär?

 

Yogan var för övrigt underbar. Vi gjorde solhälsningen och några klassiska stå- och sittpositioner som tar livet av en utan att man märker det. Aningen tyngre än gravidyogan men precis lika skön. Ett års paus har gjort sitt, jag är styvare än någonsin. Hemskt när jag vet att jag någon gång kunnat gå längre in i positionerna men att det nu är omöjligt.

 

Namaste.

Effektiviteten själv

Vill ni veta hur duktig jag har varit idag? Knappast, men jag tänker ändå berätta. Jag har städat hela lägenheten, noggrant för en gång skull, inte som i somras då man snabbt tog bort de värsta dammtussarna. Jag har också kokat puréer åt Jon, så nu har han mat för åtminstone två veckor framåt.

 

En mysig backe.

Efter allt detta husmorsfixas for jag ännu ut på en löptur. Det blev backträning med Patte, och han drog definitivt ett hårdare pass än mig, jag bara fuskade, men ordentligt svettig blev jag nog ändå. Backträning och intervaller är mycket roligare och effektivare med sällskap, gör jag dem ensam känner jag mig bara lite dum eller så orkar jag inte pusha mig tillräckligt. Nu pushar vi varandra, samtidigt som man lite vill visa vad man går för åt den andra.

 

Efter att vi sprungit klart och det flimrade framför Pattes ögon kom jag på att jag inte tagit någon bild. Utan tvekan sprang Patte snällt nerför backen och upp igen så att jag skulle få bildbevis på våra eskapader.

 

En galen typ

Så. Nu kan ni känna er dåliga för att ni inte varit lika duktig som jag. För det var väl det som var poängen med att ha en blogg? Eller så kan ni tänka på att jag gör allt duktig på en dag så att jag kan slappa resten av dagarna.

 

 

Träningen har kommit igång på allvar

Nu har jag kommit igång på allvar med löpningen, jag känner stor iver inför hösten. Tre gånger i veckan springer jag, med långlänk på söndagen och ett hårdare pass på torsdag. Fr.o.m. nästa vecka börjar jag med yoga, vilket är en utmärkt kontrast till löpningen. Jag har verkligen saknat yogan, visst höll jag på med gravidyoga, men det är långt ifrån samma sak som svettig Ashtangayoga.

 

Det här gör jag snart, hehe. Härifrån.

Det finns ännu ett litet, litet hopp inom mig om att kunna springa halvmaraton i Hangö. Om jag lyckas utöka mina söndagslänkar enligt planen ska det nog gå. Jag tänker inte satsa på något PB, utan mer på att klara distansen och ha roligt samtidigt.

 

Igår blev det en 11 kilometers länk i galoppskogen. Som jag saknat den rutten! Vi kallar den hallonstigen eftersom den går förbi en massa hallonbuskar. Jag hittade t.o.m. några igår, utmärkt som extra energi under ett "långpass".

Lite till om färger

Ett exempel bland tusen.

 

För att fortsätta på ett tidigare tema, varför kan det inte tillverkas träningskläder för kvinnor i andra färger än rosa och lila? Alltid när t.ex. Asics ger ut en ny vindjacka finns det en blå eller grön för män och en rosa eller lila för kvinnor. Jag vill inte ha en rosa jacka, jag vill ha en grön!

 

Är det verkligen så att alla kvinnor vill träna i rosa, eller är det bara företagen som är så oerhört korkade att de inte fattar att göra kläder i andra färger? Jag brukar söka med ljus och lykta efter gröna eller orange träningskläder, och direkt jag hittar något så köper jag det, så gott som oberoende av vad det är. Jag tittar på ovanstående annons och den gröna färgen är faktiskt så fin att jag överväger att köpa den. Inte kan det väl vara så stor skillnad på manliga och kvinnliga modeller?

 

Några få gröna plagg har jag hittat

 

En vacker tur

Eftersom vi var till skärgården på söndagen blev söndagens löptur inte gjord. På söndag kväll sade jag det man alltid säger "jag far imorgon". Måndagen kom och jag kände mig inte alls piggare men jag kunde ju inte skippa en länk direkt första veckan.

 

Efter att Jon somnat snörde jag med vemod mina tossor och funderade hur jag skulle orka springa 10 kilometer så sent på kvällen. Efter ungefär 500 meter var alla negativa tankar bortblåsta och jag njöt. Vädret var perfekt, klar himmel, vindstilla och frisk luft. Solen höll på att gå ner bakom horisonten och det var sådär vackert och lugnt som det bara är vid skymningen.

 

Jag tog det lugnt, sög in min omgivning och sprang. Tre gånger var jag tvungen att stanna för att ta en bild med min usla telefonkamera. Ena bilden ser ni på Instagram och en annan är nedanför.

 

 

Ikväll borde jag fara ut på en kort länk, men benen känns så stela så kanske jag igen en gång skjuter upp länken tills imorgon. Jag måste bara komma ihåg att det alltid, alltid lönar sig att fara ut.

 

"I really regret that run" -said noone, ever

En bra plan är halva jobbet

På lördagen var vi till Helsingfors att heja på löparna i Helsinki City Marathon. När jag stod där vid 31,5 kilometer och tittade på deltagarnas misär kom längtan smygande. Jag vill springa marathon igen, jag måste få springa igen. Nu har jag (och mannen) skrivit in HCM med blyerts i kalendern, och jag ska göra mitt bästa för att det ska bli av.

 

Jag har varit lat den här semestern, knappt rört på mig något alls, t.o.m. barnvagnspromenaderna har lyst med sin frånvaro. Och jag mår enligt det, känner mig orkeslös och slapp, inte alls min stil.

 

Eftersom det är så lätt att komma med undanflykter då man har en bebis att ta hand om, en bebis som vill amma stup i kvarten, så har jag skapat ett träningsschema, en plan som måste följas, no mercy. Roger har också vissa tider i veckan då han får träna. Då vi båda vet om varandras tider blir det lättare att få vardagen att fungera, på torsdagkväll vet Roger att jag måste få fara på min länk, då ska han inte planera något annat. På samma sätt vet jag att Roger har träningstid efter jobbet på onsdag.

 

Halvmaraton i Hangö måste jag tyvärr skippa, eftersom jag sprungit så lite under semestern är min kropp inte redo. Raseborgsruset lockar nog fortfarande, sista dagen för förhandsanmälan är nu på fredag.

Jon är ivrig över planen då han vet att det betyder mer tumistid med pappa

Sommartakt

Det känns som om denna blogg också börjar inta sommartakt, i alla fall på veckosluten. Den här helgen blev det lite Kanontia, Roger som knappt tränat löpning alls i år kom runt under 50 minuter. Jag är inte alls avundsjuk.

 

Jag kunde ju inte vara sämre och for på söndagsmorgonen ut i solskenet för att springa min egen kanontia. Det blev favoritsträckan runt Horsbäck och 10 kilometer klockade jag av vid 1:03:14. Jag är mycket nöjd med den tiden, det visar att jag inte är långt ifrån min gamla form. Det har gått förvånansvärt bra, att börja med löpningen på nytt. Jag hade verkligen inte väntat mig att det skulle vara så här lätt att komma tillbaka.

 

Igen en gång var det härligt att vara ute, jag lyssnade på min favoritpodcast, Marathon Training Academy. När Angie berättade att hon fått missfall i vecka 18 och därför inte kunnat träna ordentligt fick jag gåshud över hela kroppen. Sådana berättelser går rakt in i hjärtat.

 

Lite glass har vi också ätit i helgen

SUP-yoga

SUP-yoga låter spännande. Undrar hur många gånger jag skulle ramla i vattnet under ett pass?

De bästa

Den bästa födelsedagspresenten jag kan ge åt mig själv:

En skön länk, där jag kan strunta i att ta det lugnt och bara springa, springa. Jag gick bara ett fåtal minuter, och lunkade på resten av tiden. Sjukt roligt och spelar ingen roll fast jag var aningen illamående när jag kom tillbaka (berodde förmodligen på vätskebrist, jag borde ha förstått att ha med vatten i detta varma väder). Idag sprang jag längsta distansen sen förlossningen, 7,85 kilometer med 6:45 min/km fart (inklusive gåpauser).

 

I höst blir det halvmaraton igen. Här vid målgången på Lövö Brolopp.

 

Den bästa födelsedagspresenten ni, mina läsare, kan ge mig:

 

Utnämning till veckans blogg på Besökstoppen. Vad glad jag blev! Tack till alla som röstat.

 

 

Andra turen

Idag vågade jag mig ut på en länk igen. Kroppen var öm efter gårdagens styrketräningspass, men vad är bättre än lite cardio för att bota muskelvärk?

Glada ben och skor före turen.

När jag stod ute på gården och väntade på att pulsklockan skulle hitta sina GPS-signaler spritte det i mig av glädje. Jag skulle få springa igen! Marilyn Manson hejade på mig i öronen och jag höll telefonen hårt i handen, ifall en viss pojke skulle bli hungrig där hemma. Planen var att gå 4 minuter, springa 6 minuter, gå igen 4 minuter osv. Jag skulle börja med att gå, värma upp lite, tänkte jag. Men Marilyn Manson skrek Fight! Fight! och jag kunde inte gå, så jag sprang iväg.

Sprang i Galoppskogen, var jag lärt mig älska löpningen

Med ett stort leende på läpparna for jag fram. Benen kändes lika lätta som tidigare och jag njöt. Sprang åtta minuter och inte sex som jag skulle, men jag tänkte att jag skiter i alla minutrar och bara springer när det känns så bra. De övriga varven kunde jag hålla band på mig och höll mig till sex minuter löpning. Det kändes bra hela vägen, men nu kan jag berätta att jag har ganska möra ben. 6,73 kilometer och 49 minuter blev det totalt.

Selfie i dörrfönstret till trappuppgången

När jag kom hem lagade mannen i mitt liv ugnsforell med nypotatis, jättegott!

Mätt och lycklig blir man av detta

Mera kropp och träning

Jag var på länk igår, min första sedan förlossningen. Det var så jävla skönt, jag grät faktiskt av lycka under turen, så glad var jag över att min kropp fortfarande kan. Vilken härlig känsla det är, att sätta ena foten framför den andra.

Så kom jag hem, läste blogginlägg om kroppar, scrollade igenom brunheten och fick dåligt att vara. Jag ville dela med mig av min lyckade springtur, men efter att läst allt detta for luften ur mig. Min första tanke var, jaha, nu får man inte träna mera heller. Jag vet att det inte är det som menas, men så känns det. När jag bloggar tänker jag hela tiden på vad som är OK att skriva och vad som inte är det. Jag funderar alldeles för mycket på vad andra ska tänka om det jag skriver, istället för att bara vräka ur mig första bästa tanke.

Ni ser sällan foton av mig här på bloggen, delvis för att jag inte tycker att jag är intressant att se på och delvis för att jag inte alls är fotogenisk. Jag fotar hellre andra och annat.

Tillbaka till träningen. Jag har tränat för att bli smal och få en tonad kropp. Varje gång jag gör det ger jag upp efter några veckor, resultaten kommer inte snabbt nog. Jag har tränat för hälsan, och gör det i viss mån fortfarande, jag vill gärna ha en stark kropp ännu när jag är pensionär. Det jag på riktigt tränar för, är för att det är roligt att springa. Skulle jag träna för hälsan skulle jag variera träningen mera, nu har jag väldigt svårt att motivera mig till t.ex. styrketräning.

Jag älskar att springa, jag älskar att träna inför ett lopp, utmana mig själv, sätta nya mål och klara av dem. Känslan att springa i mål efter 42,2 kilometer är så otroligt skön. Jag älskar också att skryta om löpandet, lägga upp rutter på Facebook och berätta hur jag en kall söndagmorgon stack ut på en 20 kilometers länk.

Skulle jag träna för en snygg kropp skulle jag inte sitta här nu och äta godis. Fazers bästa. Sparar Kiss-Kiss till sist för de är absolut godast. 

När kan jag börja springa?

Jag blir galen. Har sökt information på nätet om när det är säkert att börja springa efter en förlossning. Jag hittar lika många åsikter som jag hittar svar, alla säger olika saker. Olga säger att nyblivna mammor bör vänta åtminstone sex månader, eftersom risken är stor för livmoderframfall. Andra skriver att det är helt okej att fara ut efter sex veckor om man mår bra. 

Idag skriver de i HBL att "Nyblivna mammor mår bra av att springa" där en medicine doktor säger bland annat att "Framfall har inget att göra med motion." Jag känner mig så osäker i denna fråga, och det finns oerhört dåligt med information gällande detta. Jag vill såklart inte utsätta min kropp för onödiga risker, men samtidigt skriker mitt inre efter att få fara ut och springa. Jag mår bra när jag får vara i spåret, och mår jag bra, mår babyn bra och då mår alla bra.

På onsdag, i övermorgon, har det gått åtta veckor efter förlossningen, och då ska jag besöka läkare. Om hon säger att allt ser bra ut, vågar jag kanske så småningom ta mig ut i spåret. Jag har beställt nya löparskor, ett par Noosa, Liza har skrivit så mycket fint om dem att jag ville testa. Bara de kommer ska jag fara ut, försiktigt, försiktigt och konstant lyssna på min kropp. Vi får se vad som händer.

Roger fuskade och hämtade en bukett åt mig igår på eftermiddagen. Fy skäms men ååh så vackra de är.

Träningen

Ungefär tre veckor efter förlossningen började jag med övningarna i Olga Rönnbergs bok. På programmet finns tre styrkeövningspass i veckan och tre promenader, samt en vilodag. Jag har inte gjort övningarna så ofta, men det har blivit desto fler promenader.

 

Jag vill inte stressa med träningen, om det känns bra och jag hinner tränar jag, men om sonen behöver mig eller om det inte passar in på dagsschemat, har jag inga problem att hoppa över ett pass. Just nu tränar jag för mig själv, för att få lite egen tid och kunna fokusera bara på mig.

 

Från och med nästa vecka tänker jag gå till period 2, fortfarande muskelkontaktdelen, men med lite tyngre övningar. Jag känner mig redo för detta, kroppen behöver lite mer påfrestning, övningarna i period 1 känns inte utmanande mer.

 

Magmusklerna börjar sakta gå ihop och jag känner mig starkare hela tiden. Det är som att börja från noll, men det gör ju att framstegen blir mycket tydligare.

HCR

Igår gick vi utanför vår bekvämlighetszon med sonen och begav oss till Helsingfors för att titta på Helsinki City Run. Jag älskar att följa med lopp, om jag inte kan springa är det nästbäst att kunna heja på andra duktiga löpare. Det ger mig en sådan kick, inspiration till att börja träna hårdare och springa om alla typer.

Medan vi väntade på löparna beundrade jag blommorna

Vi velade länge fram och tillbaka, skulle vi fara eller inte, men så kom lördag morgonen och vi bestämde att vi far, om det inte alls blir bra kommer vi hem, eller söker skydd hos någon bekant som bor i staden. Jag var nervös över matningen, blöjbyten och sonens sömn, dvs alla behov han har för tillfället.

Vackert väder hade vi också. En perfekt dag på många sätt.

Vi körde till Brunakärr och parkerade vid bollhallen, där det fanns toaletter och möjligheter till blöjbyte. Amningen skötte jag i bilen (jag är inte tillräckligt van för att amma ute bland folk ännu, och kallt var det också). Sömnen gick sådär, vår son ska förstås inte vara som andra, han sover inte alls särskilt bra i bilen. Det tar runt 30 minuter innan han somnar, och somnar gör han bara om han är mycket trött. I vagnen somnade han bra, men vaknade ganska snabbt om vi stannade eller om det var mycket ljud runt omkring. Han fick ändå tillräckligt med sömn under dagen, men pga den friska luften och allt ståhej somnade han som en stock halv tio-tiden igår kväll och vaknade första gången sex timmar senare.

En snygging kommer springande förbi, såhär glad ska man vara vid 11 kilometer

Jag är så glad att vi beslöt att fara och heja. Det var roligt att se på alla löpare, otroligt många människor som tränat inför detta fina lopp. Älskar att se glädjen och svetten i deras ansikten. Det var också kul att se ledarna (jag brukar vara ganska långt ifrån dem när jag själv springer). Deras löpsteg, deras snabbhet, wow. Något att sträva efter. 

Gladiator boot camp

Igår tittade vi slut Spartacus Blood and Sand TV-serien, och jag gråter litet inombords. Det är alltid lika tråkigt när en favorit-serie slutar. Som plåster på såren snubblade jag över denna video, när de tränar upp sig inför inspelningarna.

Visst ser det kul ut? Jag skulle inte ha något emot att gå på Gladiator Boot Camp, speciellt inte om jag fick träna med dessa män. Ögongodis när det är som bäst. Kolla in övningen vid ungefär 1:40, undrar hur många misslyckade försök det skulle ta innan man lyckades med den.