På lördagen var vi till Helsingfors att heja på löparna i Helsinki City Marathon. När jag stod där vid 31,5 kilometer och tittade på deltagarnas misär kom längtan smygande. Jag vill springa marathon igen, jag måste få springa igen. Nu har jag (och mannen) skrivit in HCM med blyerts i kalendern, och jag ska göra mitt bästa för att det ska bli av.
Jag har varit lat den här semestern, knappt rört på mig något alls, t.o.m. barnvagnspromenaderna har lyst med sin frånvaro. Och jag mår enligt det, känner mig orkeslös och slapp, inte alls min stil.
Eftersom det är så lätt att komma med undanflykter då man har en bebis att ta hand om, en bebis som vill amma stup i kvarten, så har jag skapat ett träningsschema, en plan som måste följas, no mercy. Roger har också vissa tider i veckan då han får träna. Då vi båda vet om varandras tider blir det lättare att få vardagen att fungera, på torsdagkväll vet Roger att jag måste få fara på min länk, då ska han inte planera något annat. På samma sätt vet jag att Roger har träningstid efter jobbet på onsdag.
Halvmaraton i Hangö måste jag tyvärr skippa, eftersom jag sprungit så lite under semestern är min kropp inte redo. Raseborgsruset lockar nog fortfarande, sista dagen för förhandsanmälan är nu på fredag.
 |
| Jon är ivrig över planen då han vet att det betyder mer tumistid med pappa |