Eftersom hon skulle komma till mig övernatt fick jag snällt vänta vid bordet. Som tur var hade min väns killes två kompisar att hålla mig sällskap. Den ena, P, sprang mest runt baren, så jag pratade för det mesta med den andra kompisen, känd för er som Roger.
Ju mer vi pratade desto trevligare märkte jag att han var. Han var superblyg, vågade inte säga så mycket utan skrattade mest åt mina tokigheter. Helt samma som han gör nu alltså, fast det nu inte handlar så mycket om att han inte skulle våga, mera det att han inte orkar eller hinner få en syl i vädret.
Då krogen stängde kunde jag ju inte låta kvällen sluta, så jag bjöd L, hennes kille, hennes killes kompisar och en annan av mina vänner hem till mig för efterfest. Om mamma läser det här får hon säkert dåndimpen.
Mitt i den kalla natten traskade hela gänget i sakta mak hem till mig. Hur hade jag fått killarna medlurade? Jag lovade att de skulle få spela Nintendo! NES är det absolut bästa sättet att charma pojkar födda på 80-talet (och säkert de flesta andra också).
Så vi spelade Mario halva natten, tills vi alla en efter en somnade. Jag kan fortfarande inte förstå att vi alla rymdes i min lilla etta. Min ena kompis på en extrasäng, Rogers kaveri i en utbäddbar stol, L och hennes erövring delade världens mest obekväma soffa (man fick sjukt i baken endast av att sitta i den) och jag och Roger delade min säng.
Nu vill jag ännu påpeka att vi delade säng som vänner, vi rörde inte varandra ens en sekund. Jag hade min pojkvän och Roger var en riktig gentleman.
Följande morgon... nej, nu räcker det för idag. Jag fortsätter med resten i ett senare skede.
