Glad Lillajul

Puss på er önskar mina två favoritkillar.

Barn och spel

Jag lyssnade igår på senaste avsnittet av podcasten LUCcast där de diskuterar barns spelande (främst TV-och datapspel då alltså, inte brädspel) och åldersgränser. De hade en riktigt intressant diskussion som fick mig att tänka till. Jon spelar inte ännu, men sådär småningom börjar han vara tillräckligt gammal för att kunna använda vissa appar till iPaden. Eftersom både jag och Roger tycker om att spela kommer vi att uppmuntra användningen av utvecklande applikationer.

 

Jag vet inte ännu var vi ska sätta gränser för hur, var och när han får spela, det tar jag anefter det kommer. Men jag vet att jag alltid vill testa de spel han spelar först, eller i alla fall läsa recensioner. Helst ser jag att vi spelar tillsammans.

 

Lyssna på det här avsnittet av podcasten och tänk till. Speciellt om du Inte är intresserad av spel, då är det ännu viktigare att förstå vad t.ex. åldergränser handlar om. Om du inte orkar lyssna på försnacket kan du hoppa till cirka 39 minuter, där börjar de diskutera barns spelande. Hurudan inställning till spelvärlden har du?

En bra dag

Jag är glad idag. Kanske för att jag fått sova åtta timmar ostört i ett sträck inatt, kanske för att jag och Jon just var ute på gården och umgicks med grannen och hennes dotter, kanske för att vi får besök av amerikanska gäster i övermorgon eller kanske för att Jon just somnade på två minuter.

 

Grannen visade oss tomtestubben. Det finns alltmöjligt roligt på vår bakgård!

Nu ska jag städa lite och förbereda inför besöket. Det ska bli så sjukt roligt att ha mina älskade amerikanska föräldrar här i några dagar. Jag älskar att visa upp Finland, även om det är den ruskigaste tiden på året just nu. Hoppas vi får dagar som igår under helgen, en sol som skiner och sådär passligt kallt att luften blir krispig och fräsch.

 

Gårdagens solskenspromenad.

Dagens bebis

Jag har massor med saker jag skulle vilja skriva om, men tyvärr är min hjärna helt tom just nu. Det kan dyka upp en bra tanke i hjärnan nu och då, men den är långt borta innan jag har möjlighet att sätta ner mig och skriva.

 

Istället får ni bilder på dagens bebis, när det för en gångs skull var tillräckligt ljust på dagen.

Hellou!

Märkte nu först att det är ett stavfel på bodyn. Oh well.

Edit: Jamen teatern skulle jag ju skriva om. Gå och se Kungen av Prästkulla, den var jätterolig! Men ni får lov att skynda, sista föreställningen är på söndag.

Gröt

Ett par gånger har jag försökt laga gröt åt Jon istället för att använda de färdiga burkarna. Idag var första gången jag kände att det blev helt okej. Orsaken till att jag bestämt mig för att laga gröten själv är helt ekonomisk, eftersom Jon äter två burkar (á 1,20€/burk) per dag, blir det dyrt i längden. På en månad har han ätit färdiggröt för totalt 72€.

 

Havreflingor, även en utmärkt ingrediens till havrekakor.

Ett kilo havreflingor från Mörby Gård kostar 2,50€ (om jag minns rätt). I ett paket finns det åtminstone 20 dl (mycket möjligt att det finns betydligt mer), vilket räcker till 26 portioner om en portion är 0,75 dl. En portion kostar alltså lite under 10 cent. På en månad blir det 5,80€. Att råvaran är närproducerad och ekologisk är extra plus i kanten.

 

Då jag också gillar att blanda lite bärpuré i gröten, en halv burk per portion ungefär, ökar månadskostnaden till 14,80€. Fortfarande sparar jag mycket pengar.

 

Såhär motiverar jag mig när jag står där vid spisen och kokar och suckar.
 

Medan jag diskade bläddrade Jon i kokböcker. Av alla böcker valde han Marthornas barnmatsrecepthäfte. Förstås.

Läkare och rådgivning

Imorgon blir det åtta månader sen min lilla unge kikade fram, ibland känns det som om tiden går fort, som alla säger, men samtidigt känns dessa månader som en evighet.

 

Vi hade rådgivning och läkarbesök idag. Jon är nu 72 centimeter lång och vägde 8940 gram, jag trodde faktiskt att han skulle ha gått upp mera i vikt, med tanke på hur sjukt mycket han äter, men tydligen gör han av med energi i samma takt som han tar in den.

 

Denna gång påpekade läkaren att han borde ta mera stöd när han sitter och far åt sidorna, nu ramlar han alldeles för lätt. Igen en gång nämndes fysioterapi men jag tror att också detta löser sig med tiden. Han har nu först börjat sitta självständigt, så troligtvis lär han sig snart att stöda med armarna. Vi fick en extra tid om två månader för att se hur han utvecklas. Bra egentligen, så behöver vi inte vänta tills ett-års kontrollen för att få rådgivning nästa gång.

 

Annars gick allt bra, han var glad och nöjd fast vi hade en hopplös morgon. Jon vaknade på helt fel sida halv åtta, och han skrek och vägrade morgonmysa, något jag behöver för att hållas på gott humör. När jag steg upp noterade jag att jag lämnat kläderna ute på tork på balkongen, efter nattens regnoväder var de långt ifrån torra, kan jag meddela.

Fart på

Som tur söker han sig oftast till vänster, till höger blir det ett ordentligt fall ner till skräpkorgen.

I och med att Jon nu tar sig fram med fart och rullar runt som en galning har vardagen ändrat lite. Tidigare kunde vi stå vid skötbordet fast en halvtimme och mysa, men nu är det nästan livsfarligt att pyssla på där uppe. Direkt han ser något intressant ska han dit, höjdskillnader spelar absolut ingen roll i hans värld. Jag håller med nöd och näppe fast honom, är det normalt att svettas när man byter blöja?
 

Det här var ju en skojig pinne!

Imorse när jag lade honom på golvet för att gå och tvätta ansiktet tog det inte länge så hörde jag ett klinkande metalljud. Stången hade Jon tagit bort från panelgardinen och när jag kom fram jobbade han hårt med att dra ner gardinen. Roligt är det att han börjar ta sig framåt, men jag måste nog förbättra mina reflexer för att hinna med.

 

För övrigt hade vi en konstig morgon idag. Jag vaknade klockan fem och kände mig glad och utvilad, kort därefter vaknade Jon och efter lite mjölk och mys somnade han om. Jag steg upp (!), åt frukost, läste Runner's World och njöt av lugn och ro. Vad är det för människa som frivilligt stiger upp klockan fem?

Ut ett varv

November, känns som en onödig månad ibland. Jag antar att den finns till för att vi, som Alfons, måste ha lite tråkigt ibland för att verkligen kunna uppskatta det roliga. Igår visade sig november från sin värsta (bästa?) sida, regn, kallt, blåsigt och mörkt. Klockan elva kändes som skymning.

Jon hade ingen nöd i sitt lilla krypin.

Jag har som mål att vara ute minst 30 minuter varje dag, det är långt ifrån alla dagar det lyckas, men jag försöker. Igår for vi ut i duggregnet, som snabbt blev till ösregn, vilket ledde till att vi bara fick 15 minuter frisk luft. Jag kompenserar med att vara ute extra mycket idag.

Finlands största massgrav.

Eftersom det inte finns något roligt att se på här på gården, gick vi till den enda intressepunkten inom ett stenkasts radie, en massgrav. Jag tittade på utställningen och tänkte på människans misär en stund. Sedan gick vi hem och fortsatte vår dag.

Färgbad

Igår gjorde jag och Jon gjort något vi aldrig gjort förr. Jag har hört att man måste göra det ibland, för att utvecklas som person eller något liknande trams. Vi har färgbadat.

Det var Luckan som ordnade detta gratis(!)evenemang, en kompis tipsade om det och jag tänkte, varför inte? Tillfället började med att ledaren blåste såpbubblor, och Jon älskade att titta på bubblorna som flög omkring. Alla barnen (totalt var där sex stycken) satt som i trans, allt blev tyst. Sedan hämtade ledaren små vattenballonger, vilka Jon nog lite lekte med, men mest tittade han bara förundrat på de andra barnen.

Till sist började själva "badandet". Färgerna som användes var mangopuré, vinbärskisel och något annat jag inte minns. Jon tittade lite på färgerna, men han var nog inte det minsta intresserad av att uttrycka sin konstnärliga själ. Han tittade bara på de andra babyna som var i full gång. Ibland kände han lite på färgerna, men mest var det jag som försökte locka honom till måleri.

Ganska snabbt blev färgerna kalla, vilket ledde till att Jon blev kall, så då var det dags att sluta. Det var en riktigt intressant upplevelse, men jag tror att Jon hellre äter mat än målar med den.

Där satt den

Igår när vi satt kring matbordet och åt middag satt Jon tyst och snällt i sin matstol. Plötsligt lyfter han på ena skinkan, lägger av en fis, sätter sig normalt igen och småfnissar.

Det råder ingen tvekan om saken, han är släkt med sin morbror.

Simmasimma

Vi har nu babysimmat i två och en halv månad, och nu är Jon otroligt bekväm i vattnet. Han har alltid gillat det, men nu lyser han upp när vi går ner i bassängen. Vi testade på skickdykning för första gången idag, och som allt annat vi testat i vattnet går det som smort. Vid ett tillfälle hade jag på mig simglasögon, så jag kunde titta under ytan när han kämpade sig framåt. Helt otroligt ljuvligt.

 

Jag är glad att vi simmar, även om det ibland känns som mycket pengar för en halvtimme. Jag tror att det verkligen gett en puff i Jons utveckling, speciellt när det kommer till balansen. Då han ligger på golvet och försöker ta sig framåt gör han samma rörelser som han gör i vattnet för att simma.

 

Jag anar att vi kommer att tillbringa en stor del av nästa sommar på stranden.

Lite mer Halloween

Så hade vi november, månaden som känns som årets längsta månad. Grått och dystert är det ute, som sig bör denna månad, men jag är ändå på gott humör. Kanske för att jag nyligen köpt en iPhone 5S åt mig, vilken underbar uppdatering från min gamla 3GS. Materialist, javisst.

 

Jag är nöjd med årets pumpa, den ser sådär passligt elak ut. Jag kommer aldrig att bli någon expert på att skära pumpor, men något bättre blir jag varje år. 

Ute på balkongen står den, och stirrar in på oss i soffan.

Försökte få bild på Jon med pumpan, men kombinationen dåligt ljus och livlig unge är inte det lättaste.

Halloween

Halloween är nog en av mina favorithögtider, kanske för att den varken kommer med stress, måsten eller traditioner. Man kan fira den precis som man vill, om man ens orkar fira den. Godsaker hör ju också dagen till, och det skadar aldrig.

 

Jag har köpt en pumpa som vi ska fixa till lykta idag, tycker de lyser så fint i mörkret. Eftersom det är helt underbart vackert ute idag så for vi ut med Jon för en liten photoshoot. Det gick sådär, han har aldrig haft möjligheten att leka med löv tidigare, så de intresserade mycket mer än kameran. Jag skulle definitivt behöva en assistent.

 

Namnam, gott med löv

De känns sköna mot kinden också.

Okej, när du nu tjatar kan jag väl le mot kameran. Men bara en gång.

Två bilder

Jag kommer ihåg att jag noterade att påslakanet som kom i FPA-lådan kändes ganska styvt i början, jag gillade mönstret men jag var inte förtjust i styvheten. Nu, efter mycket användning och några tvättar, är det otroligt mjukt och gosigt. Vilken kontrast till pyjamasen från H&M, som var mjuk i början men som snabbt blev hård. Båda är gjorda av 100% bomull, men där ser man vilka stora kvalitetsskillnader det kan vara.
 

Idag kom Lasten Suuri Lelukirja, vilket betyder att julen närmar sig. Jag älskade att bläddra i den som liten. Jag bläddrade, valde ut mina favoriter (det fanns något på nästan varje sida) och drömde om en jul där jag fick allt och lite till. Som ni ser har Jon upptagit traditionen med konsumtionshysterin.

 

Den där minen annars, jag smälter varje gång jag ser den rynkande pannan som betyder "tystnad, jag tänker".

Ibland funderar man

Hur lyckas de där småttingarna? Efter att vi ätit mellanmål inklusive majskrokar idag var Jon sådär lagom klottig. Jag tvättade händer och torkade kring munnen men först efter att jag lagt ner honom noterade jag att jag missat ett ställe.
 

Undrar om han tänkte spara den till ett senare tillfälle? Han får ju så lite mat.

Kladdig var den också, fick verkligen tvätta och putsa för att få bort den. Vi som ska på mammaträff idag, inte kan jag ju ha en unge med majs i håret när jag ska träffa nya mammor för första gången.

Det bästa och det mindre bra

Det jag tycker att just nu är jobbigast med att ha en baby i huset är att jag aldrig får en dag som jag kan tillägna total slöhet. Tidigare kom det dagar (speciellt söndagar) då jag inte ville göra något annat än sitta på soffan, slöspela datorspel och äta glass. Nu kommer dessa dagar också (ganska ofta t.o.m.) men de gör inte att fullfölja. Det finns en liten krabat som kräver att bli matad, kramad och tvättad.

 

En av de roligaste sakerna är att titta på Jon när han sitter med sina klossar och i full koncentration slår dem emot varandra, plockar med dem eller bara känner på dem. Jag älskar att betrakta när hans lilla hjärna tänker. Han är en allvarlig typ ibland, som kan fundera på en liten grej mycket länge.
 

Den här bilden är arrangerad. Det var kväll och han var trött och aningen gnällig. Lite spugel har han på hakan också. Men vi kan ju låtsas att han satt där och lekte för sig själv.

Framtiden

Så var ansökan inlämnad till FPA och anhållan godkänd av chefen. Jag kommer att vara vårdledig fram till tionde maj nästa år. Efter det är Roger pappaledig i sex veckor, varefter det blir sommarsemester. Den riktiga vardagen, med dagis och allt vad det innebär, börjar alltså i augusti.

 

Detta betyder att jag ännu får vara hemma med Jon i sex månader. På ett sätt känns det som en ofantligt lång tid, samtidigt som jag vet att jag måste njuta av varje dag vi har tillsammans. Det känns konstigt hur lite tid jag kommer att få med honom sedan, då jag börjar arbeta.

 

Ingen jämlik delning av föräldraledigheten här alltså. Jag får nästan en evighet hemma med sonen medan Roger blir hemma i ynka sex veckor. Sånt är livet. Men viktigast är att vi båda är nöjda med den här situationen.

Success

Som jag skrev i ett tidigare inlägg funderade jag på hur jag skulle möblera om vardagsrummet så att Jon skulle ha mer plats att rulla runt på. Nu har jag flyttat modulsoffan så att han har en relativt stor plätt mitt i rummet att busa på.

 

Jon har nu hittat kameran. Direkt man drar fram den börjar han le och spexa.

Att flytta om såhär visade sig snabbt vara ett smart drag. Nu vänder han sig mycket oftare och snabbare och han har även börjat dra sig framåt. Här på mattan håller han sig nöjd länge. När han tröttnar på en leksak kravlar han fram sig till nästa grej. Nu kommer Jon också upp på alla fyra, där står han och gungar fram och tillbaka, men krypandet har inte kommit ännu. Som tur, egentligen. Sedan har jag inte en lugn stund här hemma mer.



Tillbaka

Nåja, nu ska vi se om det ska bli någon ordning på bloggandet igen. Nya datorn kom igår och Roger satt uppe halva natten (läs: till kvart över tio) och installerade den. Det känns trevligt att ha en snabb och fungerande dator, jag hade nästan glömt bort hur det är.

 

Det har blivit ganska dåligt med fotandet den senaste månaderna, av någon anledning fotar jag nästan bara då jag fotar för bloggen. Men här följer några guldkorn jag hittade i kameran.
 

Vi är på bloggträff. Nina har just kommit in genom dörren och Jons intresse flyttas omedelbart bort från kameran.

Mera bloggträff. Jon diskuterar vildsint.

Parkhäng en solid lördagseftermiddag.

En glad typ testar sina armmuskler.

Nu noterar jag att hans tunga syns på tre av fyra bilder. Dregel och öppen mun är hösten tema. Hoppas han slutar dregla innan det blir riktigt kallt, vill inte att han ska ha fryst dregel på hakan hela vintern.

Sömnprojekt

Eftersom Jon äter så mycket om dagarna vet jag att han inte behöver äta på nätterna mera. Ändå har han vaknat två-tre gånger varje natt och krävt en slurk, en ovana som jag vill bli av med. På fredag bestämde vi oss för att testa att få honom att somna om utan mat.

Första natten gav vi upp efter två timmar, Jon ville inte somna om. Andra natten hade Jon inte alls druckit mjölk på kvällen, så då gav vi upp direkt. Men igår kväll läste jag en kommentar på ett forum, att det handlar om envishet. Den som är envisast vinner. Då blev jag mycket mer beslutsam, när det är tävling i envishet finns det bara en vinnare, jag!

Klockan fyra vaknade han inatt, sedvanligt. Vänligt men bestämt gick jag till Jons rum, klappade om honom och lugnade honom, sjöng lite, men jag tog honom inte upp ur sängen. Han måste ha känt på sig att kampen var förlorad för han somnade om på rekordtid. Fem vaknade han igen, men då var det Rogers tur. Det gick tydligen också bra, för ingen bebis kom till min famn och krävde mjölk.

Halv sju-tiden var det sedan morgon, Jon drack mjölk i två omgångar för att sedan somna bredvid mig klockan åtta. Jag somnade också, och så sov vi ända till klockan 10! Jag har alltså sovit från 10 till 10 inatt, med undantag för två pauser på ungefär en timme. Helgalet!

Få se hur denna natt blir. Jag är i alla fall fast besluten, ingen nattamning i det här hushållet mera!