Mitt andra halvmaraton

Det var ypperliga förhållanden igår på Östersjö Maratonet. Det blåste en meter per sekund, vilket nästan är historiskt för Hangö under hösten. Solen sken från en klarblå himmel, luften var fräsch och höstkrispig och temperaturen låg runt 11 grader.

Banan i sig är bra, inte mycket backor, men vägen är kurvig och intressant. Miljön ändrar från kust till skog till större väg, till kust till skog till stadsmiljö. Verkligen varierande.

Jag öppnade med 5:30 min/km. Målet var att komma under två timmar, och för att göra det skulle jag vara tvungen att hålla en medelhastighet på 5:40. Allt kändes perfekt, det löpte på och jag njöt i fulla drag. Runt sju kilometer började jag tappa farten, den sjönk till 5:40 men jag kände mig fortfarande stark. Jag tappade ganska mycket tid vid 10km servicepunkten, men jag fick ändå inte i mig tillräckligt mycket vätska. Vanligtvis dricker jag otroligt mycket när jag springer.

Vid 13 kilometer fick jag kramp i högra sidan. Jag gick några steg och koncentrerade mig på att dra djupa andetag. Nu hade jag saktat in så pass att jag visste att jag inte skulle klara mig under två timmar. Som tur lättade krampen och jag fortsatte med nya krafter. Vid 15 kom den tillbaka, och nu lät jag mig själv gå i 30 sekunder för att säkert få bort all värk.

Det fungerade men jag tappade mycket tid. Nu började det kännas i benen att jag sprungit en längre tid, de ville inte lyda längre. Kilometrarna mellan 16 och 19 var jättejobbiga. Jag försökte tappert att inte förlora tid, men det var inte så lätt.

Då 19-skylten passerades började jag känna mig lättare, det skulle ta slut snart. Jag sprang vidare och vid 20 km-sträcket hade jag inte mycket krafter kvar. Tanken på varför jag utsätter mig för sånt här slog mig, och just då hade jag inget svar. Vid 21 km hade jag inga krafter kvar, men som tur var banan planerad så att sista sträckan var nedför. Jag rullade nedför backen och lyckades t.o.m. spurta lite.
Helt slut på krafter, besviken över tiden, som slutade på 2:04:21, men ändå överlyckling kom jag i mål.

Jag är nöjd med loppet på det sättet att jag verkligen gjorde mitt bästa, jag sparade inte alls på krutet. Bättre än så kan jag inte göra. Nu gäller det att träna ännu hårdare och hoppas på att jag får hålla mig skadefri.

Och bäst av allt är att jag känner mig nästan normal i kroppen idag. Jag borde inte ha dragit på mig några värre skador i alla fall.

Roger, min tokiga sambo, kom i mål på 1:42:14. Helt otrolig tid!