Några tankar inför förlossningen

Som person har jag ett relativt starkt behov av att ha kontroll över situationen samt ordning och reda omkring mig, det kan alla som känner mig intyga. Därför känns detta med förlossning som ett väldigt skrämmande koncept. Jag har inga möjligheter att veta när det börjar, jag kan inte planera tidpunkten på något sätt, och det känns väldigt konstigt.

En annan osäkerhetsfaktor är avståndet till BB. Vi skall till Lojo sjukhus, som är ungefär 40 minuter härifrån. Dagtid vardagar är min man i Hangö på arbete, och det tar ungefär 30 minuter att köra därifrån. Från vad jag har läst pågår en förstföderskas förlossning i medeltal 6 – 20 timmar, så enligt den statistiken borde avståndet inte vara något problem.

Nu är det bara det att min mor har varit en riktig sprinter under sina förlossningar. De har varat mellan 45 minuter till ett par timmar från första värken. Förlossningens längd är till viss del genetisk, så ni förstår att jag är lite orolig. Jag skulle helst inte vilja föda i Audin. Visst, det skulle bli ett bra inlägg till bloggen men så desperat är inte ens jag.

Min förlossningsplan är med andra ord att komma till sjukhuset med babyn innanför min kropp. Efter det tänkte jag bara följa order av barnmorskan samt annan personal och hoppas på det bästa.

Jag, helt slut efter 42,2 km

Gladare miner så snart jag får pokalen i handen. Kommer det att kännas lika bra att få hålla sin baby?

Det dras ofta paralleller mellan en förlossning och ett maraton och ni kommer att få en jämförelse efter att jag utfört båda. 

Ska vi klara detta?

Det är mycket man ska tänka på före man får ett barn, hur det ska badas, matas, kramas, uppfostras m.m. Alltid när jag känner mig extra stressad över det faktum att vi snart bär huvudansvaret för att hålla en baby vid liv brukar jag tänka på alla idioter som klarat av det före mig. Om de klarat av det, måste väl jag också?

TV-serien Raising Hope får mig på extra gott humör. Där kommer många bra exempel på vad man Inte ska göra. Som att ge mjölk åt babyn från en plasthandske när du inte har tillgång till nappflaskor. Eller att uppmuntra babyn att börja krypa genom att strategiskt lägga ut sockerbitar på golvet för hen att plocka i sig. 

En annan sak jag lärt mig från denna TV-serie (för alla vet vi att TV-serier bär på den ultimata sanningen) är att det blir nog bra bara man älskar varandra och gör sitt bästa. Alla gör vi misstag ibland. 

Gamla minnen från bröllopsresan

För exakt ett år sedan tillbringade jag och min man en dag på en Catamaran i Indiska Oceanen. Vi snorklade, åt fantastisk mat och njöt av det 29-gradiga vattnet. 

De påminde oss om att med jämna mellanrum kolla ovanför ytan för att se var vi är, och att båten inte var för långt borta. Det var lätt att glömma bort sig bland det rika livet under ytan, och den starka strömmen ville dra snorklaren till Madagascar.

Det var den bästa dagen i mitt liv, även om jag kom därifrån med ett sönderbränt hårbotten.

För att vi inte ska få tråkigt denna vår

Efter hand som babysaker flyttat in i vår lägenhet har den känts mer och mer trång. Vi bor i en höghustrea, och vi skulle klara oss bra här i några år till, men när man en gång börjar drömma om hus och gård är det svårt att släppa tanken.

Nu är lägenheten till salu, och så snart någon erbjuder ett rimligt pris blir det husköp. Om du vill ha en ljus, fräsch, trea så kan du höra av dig. Vi trivs jättebra här, och för den som gillar att springa finns det oändligt med fina länkar att ta sig runt.

Jag är lite som Michaela, behöver alltid ha ett projekt på gång. Denna gång blev det kanske lite i överkant, att ta hand om en nyfödd och flytta samtidigt känns inte som världens bästa scenario. Bostadsmarknaden är i och för sig ganska lugn just nu, så vi kanske får vänta tills knodden fyller ett år innan vi får lägenheten såld. 

Vad ni kan se framemot

Det inkommande året kommer denna blogg att handla mycket om träning, babyn och hemmet. Jag har nämligen mina aningar om att det är dessa tre saker som kommer att dominera mitt liv medan jag är föräldraledig. 

Jag är verkligen peppad till att börja träna ordentligt igen, bristen på intensiva intervaller och champagne är de två saker som varit jobbigast under min graviditet. Med andra ord förstår ni att jag mått bättre än vad jag förtjänar. Olga Rönnbergs bok Träning för nyblivna mammor väntar på mig, jag berättar mera om den i ett senare inlägg.

Två kära individer som kommer att försvinna från bloggen är katterna. Ett labb-test visade att min man är mycket allergisk, och om han fortsättningsvis tvingas andas in kattpartiklar är det möjligt att det utvecklas till astma. Det känns verkligen jobbigt, och jag hanterar detta genom att inte tänka på det för mycket. Vi har hittat nya hem åt dem båda, men jag skjuter ständigt upp själva flytten. Att vara tvungen att vagga omkring här hemma, väntandes på vårt mirakel, utan dessa lurviga kräk känns outhärdligt.

Som tur är vet jag att de kommer till bra hem, där de kommer att trivas. 

Jag planerar att fortsätta blogga tills jag återvänder till jobbet, sedan får vi se hur vardagen blir. Jag hoppas att vi ska ha mycket roligt tillsammans!

I'm back, baby

Jag har känt i blodet ett tag nu att det är dags för mig att börja blogga igen. Jag vet inte hur länge jag kommer att hålla på, men jag behöver ett forum där jag kan ventilera mina tankar.

Vad har då hänt sedan sist, kanske ni inte bryr er om. Jag kan berätta att jag senast var på länk i september, och att mitt midjemått växt betydligt sen dess. Vissa skulle nästan säga att jag är stor som ett hus.

Som ni ser har mina modellkunskaper inte förbättrats medan jag varit borta.

Bilden ovanför är tagen den 23.2, så när jag skriver detta är jag (om möjligt) ännu större.

Idag är jag gravid i vecka 38+5, beräknad nedkomst är 20.3. Jag hoppas förstås att monstret (med arbetsnamnet Stig-Helmer) skall komma så fort som möjligt. Medan jag väntar fördriver jag tiden med SimCity och promenader med grannfrun. 

Tack och hej

Det var roligt så länge det varade, men nu har jag beslutit mig för att sluta blogga, som vissa kanske redan gissat med tanke på de uteblivna inläggen. Jag kommer att sakna det mesta bloggen fört med sig, nya bekantskaper, inspiration, insikter och åsikter.

Tyvärr känner jag att jag inte har något nytt att komma med.Kanske börjar jag blogga igen någon gång, kanske inte. Jag lovar isåfall att jag meddelar. De som vill veta vad jag pysslar med kan lägga till mig som vän på Facebook eller stanna mig på gatan.

So long and thanks for all the fish!

PS. Sprang HCR i helgen, nytt PB på halvmaraton, 1:52. Oujee.

Min dagliga rutin

Härifrån

10K

Imorgon skall jag till Masku och springa 10 kilometer. Det skulle vara kul med personbästa men jag tror knappast att det händer. Kommer jag under 55 minuter är jag nöjd.

Jag ber om ursäkt över min frånvaro förresten, jag har inte haft sådär värst mycket fritid de senaste veckorna. Tyvärr blir det knappast bättre före någon gång i maj.

Bröllopsfoton

Jag har äntligen aktiverat mig själv så pass mycket att jag fått bröllopsfoton hämtade från fotografen och tackkorten skrivna. Jag är jättenöjd med resultatet, vi hade så många lyckade bilder att välja mellan att det var svårt att bestämma sig för vilka vi ville ha. 

De mindre fotona skall jag sätta i min scrapbook/fotoalbum. Min favorit, när vi vandrar mot kyrkan, blev förstorad och pryder nu hyllan där även vasen jag blåste på möhippan finns. Vill ni titta närmare på bilderna kan ni kolla Fotofabrikens Facebooksida.