Som person har jag
ett relativt starkt behov av att ha kontroll över situationen samt ordning och reda omkring mig,
det kan alla som känner mig intyga. Därför känns detta med förlossning som ett
väldigt skrämmande koncept. Jag har inga möjligheter att veta när det börjar,
jag kan inte planera tidpunkten på något sätt, och det känns väldigt konstigt.
En annan
osäkerhetsfaktor är avståndet till BB. Vi skall till Lojo sjukhus, som är
ungefär 40 minuter härifrån. Dagtid vardagar är min man i Hangö på arbete, och
det tar ungefär 30 minuter att köra därifrån. Från vad jag har läst pågår en förstföderskas
förlossning i medeltal 6 – 20 timmar, så enligt den statistiken borde avståndet
inte vara något problem.
Nu är det bara det
att min mor har varit en riktig sprinter under sina förlossningar. De har varat
mellan 45 minuter till ett par timmar från första värken. Förlossningens längd
är till viss del genetisk, så ni förstår att jag är lite orolig. Jag skulle
helst inte vilja föda i Audin. Visst, det skulle bli ett bra inlägg till
bloggen men så desperat är inte ens jag.
Min
förlossningsplan är med andra ord att komma till sjukhuset med babyn innanför
min kropp. Efter det tänkte jag bara följa order av barnmorskan samt annan
personal och hoppas på det bästa.
 |
| Jag, helt slut efter 42,2 km |
 |
| Gladare miner så snart jag får pokalen i handen. Kommer det att kännas lika bra att få hålla sin baby? |
Det dras ofta
paralleller mellan en förlossning och ett maraton och ni kommer att få en
jämförelse efter att jag utfört båda.
Utan att veta något om det senare (med hänvisning till bildtexten) vågar jag ändå nästan lova att det kommer att kännas obeskrivligt bättre att hålla i ert älskade efterlängtade barn än att hålla i maraton-pokalen.
SvaraRaderaDu tror det? ;) Ja, nog måste jag erkänna att jag tror det också. Lite konstigt skulle det nog vara annars.
SvaraRaderaVad glad jag blir att du bloggar igen! Saknar dig där i korridorerna. Om det där med att föda barn och att springa maraton. Jag har bara gjort det första. Men jag kan föreställa mig att man under båda "loppen" ställer sig själv frågan "Hur i helvete tyckte jag att det här skulle vara en god idé?". Men belöningen efteråt är obeskrivlig. Åtminstone belöningen efter förlossningen :) Så jäkla häftigt. Kram Jill.
SvaraRaderaJag saknar också korridorerna, lite i alla fall. Ja, just vid slutrakan har man säkert svårt att förstå varför man gett sig in på utmaningen..
Radera