Tisdagen den 19:nde mars far jag och sova som vanligt tio-tiden. Kvart över elva vaknar jag med ett ryck, jag har en konstig värk i livmodern, det spänner och drar. Värkarna är inte särskilt smärtsamma, men obehagliga, och de kommer med 8 - 10 minuters mellanrum. Jag ligger i sängen och känner efter, klockar värkarna med min app Contraction timer. Jag ids inte väcka Roger, så han sover sött bredvid mig.
Några timmar håller värkarna på, jag slumrar till mellan varven men vaknar alltid upp på nytt när en värk kommer. De varar inte särskilt länge, men fortsättningsvis är det inte mer än 10 minuter mellan. På grund av min mors supersnabba förlossningar börjar jag känna mig orolig, tänk om det går lika snabbt för mig? Jag tror att klockan är kring två när jag bestämmer mig för att väcka Roger och ringa till sjukhuset. De säger samma sak som de säger till alla: ta en panadol (som vi förstås inte har hemma) och duscha varmt en halvtimme.
Jag säger åt Roger att fortsätta sova och så går jag i duschen. Jag känner mig yr och svag och efter 15 minuters duschande bestämmer jag mig för att det får vara nog, jag orkar inte stå mera. Just som jag stänger av vattnet svartnar det framför ögonen och jag faller. Dunsen skrämmer nästan livet ur Roger, det hörs extra mycket eftersom jag ramlar mot duschskåpets dörr som slår i tvättmaskinen (vårt badrum är kanske två kvadratmeter stort).
Det blir ett nytt samtal till sjukhuset, och jag berättar om min rädsla gällande snabba förlossningar, på finska, så det går inte så bra. Värkarna kommer med 6-10 minuters mellanrum. De är fortsättningsvis korta, men ganska smärtsamma. Vi bestämmer oss för att köra till Lojo sjukhus (ungefär 40 minuters bilväg från vårt hem). Klockan är runt tre och barnmorskan som jobbar natt önskar oss välkomna.
Bilfärden dit passerar som i en dimma. Roger är sjukt nervös och jag tänker bara att jag kommer att känna mig så dum när de skickar hem oss igen. Fast värkarna kommer med jämna mellanrum så känns det inte på riktigt. Jag och Roger är överens om att det ändå är bra att åka in, för att vi ska få reda på vad det är som händer i kroppen. Vi anländer till ett öde sjukhus och efter en kort stund kommer en barnmorska fram till oss och erbjuder hjälp.
Vi går in i ett rum där jag får lägga mig på en säng och så kollar barnmorskan läget. Det är som jag befarat, inget har hänt och hon rekommenderar att vi far hem och vilar. Det är omöjligt för henne att säga när förlossningen kommer igång på riktigt. Vi förklarar, på finska, att vi har lång väg och att snabba förlossningar ligger i generna. Barnmorskan ger inte med sig, åk hem och vila, så kan ni komma tillbaka på morgonen.
Snopna åker vi hem. Ingen bebis på gång här inte. Mest känner jag mig dum, fastän jag vet att samma sak händer åt otaliga förstföderskor. Hemma lägger jag mig i sängen och försöker somna, värkarna som fortfarande kommer med jämna mellanrum håller mig vaken. Ibland slumrar jag till en kort stund, men spänningen håller oss båda vakna.
På onsdagmorgonen nio-tiden ringer jag till min mamma för att förklara situationen. Sammandragningarna har ökat i styrka, och jag måste koncentrera mig när de kommer. Mamma hör att jag har ont och säger att vi skall åka iväg. Ett samtal till Lojo sjukhus och vi är på väg, igen en gång. Den här gången känns det som om det är på riktigt. Om de skickar hem oss igen bestämmer vi oss för att fara till Rogers föräldrar i Sjundeå, längre bort än så från sjukhuset vill vi inte.
Jag spänns fast igen och lyckligtvis konstaterar barnmorskan (på svenska denna gång) att saker och ting har börjat hända. Det är fortfarande jättetidigt, och hon skickar inte hem oss men säger att vi ska fara ut och gå runt sjukhuset några varv.Vi vandrar på, jag går i trappor för att skynda på processen. Vid kafeterian äter Roger lunch men jag vill inte ha något. Jag mår illa och vet att jag borde äta, men inget går ner. Roger ringer runt till släkten, för att berätta var vi är.
Halv ett har vi bestämt träff med barnmorskan. Hon konstaterar att förlossningen har kommit igång och att vi definitivt inte skickas hem mera. Jag ligger i en säng medan de kollar styrkan på sammandragningarna samt bebisens hjärtslag. Så får jag ligga ett par timmar, vi har inget annat att roa oss med än att titta på skärmen med alla siffror.
Sammandragningar kommer med fyra-fem minuters mellanrum och de varierar i styrka. De varar aldrig särskilt länge när de kommer, jag håller koll på klockan och räknar sekunder, och blir alltid lika besviken då jag märker att längden på sammandragningar inte ökar.
Halv tre får vi äntligen flytta till en förlossningssal. Jag är salig av lycka, äntligen kommer vi framåt. Förmiddagen har känts evighetslång och jag vill bara börja jobba. I förlossningssalen får jag gå i duschen och där studsar jag på en boll och har det mysigt. Bollstudsandet hjälper mot smärtorna, och både jag och Roger lever på lyckoruset. Snart ska vi få en baby!
15:10 bestämmer barnmorskan sig för att spräcka hinnorna, förlossningen vill inte gå framåt. Vid denna tidpunkt är jag tre centimeter öppen, vill jag minnas. Jag har absolut ingen skillnad vad de gör, bara det går framåt. Jag fortsätter studsa på bollen, sammandragningarna kommer och går och de är smärtsamma, men jag klarar det relativt bra. Jag har inte funderat så mycket på smärtlindring, utan istället tänkte jag ta det som det kommer och se hur det känns.
När klockan närmar sig sex är det dags för en check till. Jag är säker på att jag snart ska få börja krysta, jag har kämpat länge med sammandragningarna och jag börjar bli ordentligt trött. Barnmorskan konstaterar att jag endast är 5 cm öppen och jag vill bara gråta. På tre timmar har jag endast öppnats två centimeter. Vägen till 10 centimeter känns förskräckligt lång.
 |
| Ungefär såhär vacker är jag i detta skede |
Samtidigt börjar jag andas in lustgas. Jag gillar det inte alls då det känns som om det rubbar min andning. Min kära andning som jag övat på i yogan. Jag gör allt enligt alla konstens regler, slappnar av och andas lugnt när en sammandragning kommer. Tänker på hur kraften forsar genom min kropp, visualiserar öppningsfasen och tar emot varje sammandragning med glädje. Varje sammandragning betyder nämligen att jag är ett steg närmare till att ha min bebis i famnen.
Halv åtta, alltså efter en och en halv timme kollas jag igen. Jag har arbetat med sammandragningar och känner hur de blir mer och mer smärtsamma. Jag är igen en gång säker på att slutet är nära, då barnmorskan konstaterar att ingenting har hänt.
INGENTING! Jag känner mig totalt utmattad, jag jobbar och jobbar men det ger inget resultat. På något sätt måste jag jobba mot kroppen, då jag koncentrerar mig på att jobba med den. Jag är trött, hungrig och illamående, och förstår inte hur jag ska orka fortsätta då inget ändå hinner.
Vi bestämmer oss för att jag ska ta någon sorts dropp som skall göra värkarna intensivare. Samtidigt meddelar jag att jag vill ha epiduralbedövning. Om jag ska orka krysta ut en bebis måste jag få vila lite. Jag har egentligen ingen aning om hur en epidural fungerar, men för att vara ärlig bryr jag mig inte heller.
Kvart före åtta får jag bedövning och samtidigt börjar jag få dropp. Epiduralen är fantastisk. Sammandragningarna är mycket kraftigare, det ser jag på maskinen, men de känns endast som lite jobbigare menssmärtor. Jag slumrar till, och i två timmar får kroppen jobba helt för sig själv medan jag halvsover.
Roger har mått dåligt hela dagen. Att se mig våndas tar kål på honom, då det inte finns något han kan göra för att hjälpa till. Jag vet att han gärna skulle ta över ibland, men tyvärr går det inte. Jag ser att det också lättar för honom då jag får bedövningen, han kan slappna av då han ser att jag slappnar av. Att vara med i en förlossning som stödperson måste vara fruktansvärt. Att se på när en person man älskar "torteras" utan att man kan ingripa. Fy.
Klockan 22:02 får jag en till dos av bedövningen, men denna gång hjälper det inte alls. Jag känner mig ändå stark och redo. Jag tar emot varje sammandragning med beslutssamhet. Nu tamejfan ska det börja hända något. Jag står, studsar på bollen och gungar fram och tillbaka vid sängen. Lustgasen har jag skippat, den var bara irriterande.
När jag tänker tillbaka på detta moment kommer jag ihåg att jag just då känner mig stark och väldigt kvinnlig. Det var smärtsamt, men jag tänker på det som en vacker smärta. Vid varje sammandragning andades jag "jaaa" istället för att skrika "neej".
Detta kommer jag ihåg. Roger säger att jag hade jätteont och att jag grät och skrek. Ska vi komma överens om att använda min version?
Tjugo minuter senare är jag helt öppen och jag och jag tackar alla läkemedel som tagit mig hit. Jag fortsätter att studsa och gunga, så att bebisen ska komma så långt ner som möjligt. Fem före elva har jag ännu någon tapp i vägen, men jag fortsätter tappert att gunga med sammandragningarna.
Klockan 23:42 får jag äntligen börja krysta på riktigt. Känslan när man sätter sig på sängen och vet att nu gäller det, helt otrolig! Det är lite som att man just sprungit ett maraton och vet att nu ska vi ännu dra några stenhårda intervaller.
Jag följer barnmorskans instruktioner och krystar som en galning vid varje sammandragning. Det tar fruktansvärt sjukt men samtidigt känns det så jävla bra. Äntligen får jag göra något! Jag känner hur jag får arbeta, hur kroppen arbetar, och för varje push är jag ett steg närmare målet.
Barnmorskan konstaterar, på finska, att nu kommer tvåan. Min första tanke är "herregud, ska vi få tvillingar, och nej fy fan, då dör jag". Ganska snabbt fattar jag, det är alltså inte nummer två som i andra barnet, utan nummer två som i avföring. Enligt journalen är det bebisens, men det skulle lika bra kunna vara mitt, jag har noll koll på vad som händer. Det enda jag fokuserar på är att få ut bebisen.
Klockan 23:59:59 hör vi det ljuvligaste ljudet i världshistorien. Min son skriker, han mår bra. Jag gråter, Roger gråter och lyckan som sprids i kroppen är helt otrolig. Vilken eufori när barnmorskan lägger vår son på mitt bröst. All smärta och all trötthet försvinner. Jag har ingen koll på tid och rum, allt jag är medveten om är vår lilla familj.
