onsdag 19 maj 2010

Han är borta

Borta för alltid. Kommer aldrig mera tillbaka. Aldrig någonsin. Hur ska jag kunna förstå det? Vill jag förstå det?

Min baby, min älskling, min sötnos blev påkörd inatt. Roger hittade honom vig väggrenen.

Han var en så fin katt. Jag kommer att sakna honom så mycket. För tillfället känns det som om jag aldrig skulle kunna le igen.

8 kommentarer:

  1. Neeej! :( Va hemskt. Jag beklagar sorgen så mycket jag kan. Finns inget värre än att förlora sin kissekatt. Ingenting...
    Hoppas du reder upp dig snart, gråt ut ordentligt och ge henne en fin begravning.
    Le kan du göra sen.

    SvaraRadera
  2. Stackars er. Det är så hemskt att mista en familjemedlem. Hemskt, hemskt.

    SvaraRadera
  3. Tack alla för era fina kommentarer. Jag tar en dag i taget och hoppas att tiden läker alla sår. För tillfället känna allt hopplöst. Tur att vi har Esmeralda i alla fall.

    SvaraRadera
  4. Nej va hemskt!! Han som va så söt och kelig!
    :( Skickar mycke styrka åt dig via datorn Jill!! Ta hand om dig nu!

    SvaraRadera
  5. Men du kan trösta dig med att den katten har haft det bästa liv en katt kan ha. Ingen ar någonsin älskat honom som ni gjort.

    SvaraRadera
  6. Oj nej vad hemskt! Jag vet exakt hur det känns, samma sak har hänt med samtliga av våra katter... Och så tänker folk, men det är ju bara en katt. Men det är det ju inte.
    Hoppas du repar dig snart.

    SvaraRadera
  7. Han var verkligen speciell. En sån underlig typ, men visst var han älskad. Han var så älskad att han inte förstod att det fanns nåt som ville honom illa.

    Linda, det är verkligen många som inte förstår. Men han var en del av familjen, min baby. Tråkigt att höra att samma hänt åt er.

    SvaraRadera