Så var det sprunget

Jag måste väl rapportera hur halvmaratonet gick. Hela morgonen var jag nervös, och eftersom vi hade våra nummerlappar över en timme innan starten gick fortsatt min nervositet. Det fanns så mycket spring i benen, som bara vill ut. När startskottet sköts hörde vi ingenting, först när människor började röra på oss förstod vi att vi skulle iväg. Det är lite annat när man springer kanontian, och de skjuter med kanon som startskott.

Första delen av banan var verkligen fin, vi sprang längs med kusten, det var helt vindstilla (ett mirakel för att vara Hangö) och solen gassade. Vid sju kilometer började vi springa på en asfalterad skogsväg, fortfarande kändes kroppen stark och bra. För mig kommer det alltid en adrenalinkick vid ungefär sju kilometer.

Vid tolv kilometer ändrade banan, vi sprang längs med stora vägen, som är rak, rak, rak. Benen började kännas trötta och att springa nio kilometer till kändes inte så lockande. Då kom vår hejarklack bestående av mamma, min bror och min styvpappa och räddade oss. De hejade på, och dök upp med några kilometers mellanrum. När man såg dem fick man lite extra kick, och man var tvungen att gasa på.

Kickarna räckte tyvärr inte tillräckligt länge, vid femton var jag helt död, och jag tog i misstag någon underlig sportdryck istället för vatten. Drycken fick min mage att göra uppror, så vi var tvungna att gå en bit. Vi sprang och gick om vartannat en stund, kroppen kändes seg och vi ville inte riktigt orka.

Framåt for vi alla fall, och plötsligt började publiken ropa att vi snart är framme, bara över bron och så är vi i mål. Styrkan kom tillbaka i kroppen, efter en uppförsbacke var det nerför, och jag lät det bara rulla, det kändes skönt och jag ville spurta i mål. Då var det dock ännu en kilometer kvar, och det var den tråkigaste kilometern på hela rutten. Endast rakt, och det enda men såg var det tråkiga hamnområdet. Så jag stängde ut allt annat och koncentrerade mig på att fara framåt. Då det var femtio meter kvar till mål, tog jag om en man som vi passerat och blivit passerade av flera gånger under rutten, och det kändes super. Sen kom jag i mål, fick en medalj och levde lycklig i alla mina dagar.

Tiden blev 2h 14 min och 42 sekunder. Jag blev på 41 plats av kvinnornas halvmaraton. Det var 88 som deltog så jag är mer än nöjd. Och Roger sprang bara 30 sekunder snabbare än mig. :)


Jag före maratonen, ovetande om fasorna som komma skall. Efter-bilderna får jag senare, de finns på min brors telefon. Jag hade nummer 1118, och i kommunalvalet förra hösten hade jag nummer 118, jag tror det förföljer mig.