 |
| Ibland vill man inte sova, utan bara äta på täcket. |
Hela den här veckan har Jon sovit också natten i sitt eget rum. Jag tyckte att vi kört fram och tillbaka på spjälsängen tillräckligt länge, att tiden var mogen för oss att sova i skilda rum. Första kvällen kändes allt jättekonstigt, jag låg i sängen och tänkte alla möjliga tankar. Som att vi skulle få inbrott och jag inte skulle kunna skydda Jon eftersom han sover närmare dörren än jag. Eller att han skulle vakna på natten och börja skrika utan att jag märker något.
Nu har jag vant mig och jag måste ärligt säga att det är skönt att ha honom i ett annat rum. Jag sover mycket bättre nu, fastän Jon vaknar lika ofta på nätterna som tidigare. Min sömn är djupare, jag är helt tung i kroppen, på ett bra sätt, när jag vaknar för att amma. Nu väntar jag bara på att få sova en hel natt, det är nästan det mest åtråvärda jag kan tänka mig just nu.
Hoppas du får sova en hel natt snart, vissa barn gör ju sånt och ren i jättetidig ålder med. Men ja, när jag läste det så börja jag bara skratta. En hel natt! Undrar hur många hela nätter jag sovit de senaste 4 åren?! Kanske 5, om ens det. De nätter jag sovit utan barn har det oftast varit fest och blivit sent och det kan inte räknas till hel natt. Men jag störs inte mera av det för uppvaknanadena nuförtiden är korta och snabba (tror att det ännu för halvt år sen var annorlunda) och jag somnar genast om efteråt.
SvaraRaderaJo, jag har flera kompisar med barn i samma ålder eller yngre än Jon och de sover hela nätter. Kanske därför som det känns extra jobbigt. Men jag förstår vad du syftar till, man får väl inte sova hela nätter tills pojken är tonåring och sover till tre på eftermiddagen. Fast då kan man heller inte sova eftersom man sitter uppe och väntar på att han kommer hem ;)
Radera