För några veckor sedan började Jon, helt oväntat, vägra att äta. Varje gång jag skulle amma honom började han gallskrika, oberoende om han var vrålhungrig eller just hade ätit. Ibland fick jag kämpa i en timme, ibland gick det snabbare om. Snabbast fick jag honom att äta genom att först mata lite från flaska, och sedan gå över till bröstet.
Det höll i sig i några dagar, och sedan försvann det. Någon vecka gick, och så kom det tillbaka förra veckan. En morgon tog det två timmar innan han gick med på att äta, då dög varken flaska eller direkt från ursprungskällan. Efter att ha skrikit så länge somnade han av utmattning i min famn. Jag googlade, pratade med mamma, kollade med rådgivningen och kom fram till tusen orsaker, men vilken det egentligen var har jag ingen aning om.
Nu äter han hur fint som helst, och jag hoppas att det inte kommer tillbaka. Just då när man är i det, då sonen vrålar så att svetten lackar, känns allt så otroligt hopplöst. Nu, när matningen löper smidigt igen, har jag nästan glömt bort hur jobbigt det kändes. Har någon varit med om liknande beteende?
Jag förstår inte hur föräldrar med kolikbarn orkar. Jon är för det mesta glad, och de stunder han är ledsen känner jag en fruktansvärd förtvivlan. Jag vill hjälpa honom men jag inte vet hur.
En trevligare observation: förra måndagen fic vi höra Jons första skratt. Ett riktigt gurglande, härligt skratt. Den enda som hittils lyckats få honom att skratta är Roger, och det är lika underbart varje gång. Jag försöker få honom att skratta under dagarna, men jag ser helt enkelt inte lika rolig ut som Roger.
Jag känner också igen det där med matvägran. Det kom i perioder och var jättejobbigt när man var i det. Sen kom en period som hon vägrade äta från vänstra bröstet men det högra dög hur bra som helst :)
SvaraRaderaJag har märkt att det ibland hjälper om jag byter bröst, men ibland har det ingen skillnad alls. Jag önskar att de kunde berätta vad som är fel, men det lär nog ta en stund ännu. :)
Raderakänner igen detdär,hade mer eller mindre med alla, men med äldsta mest.ibland dög de bara om jag ammade liggandes,men oftast funka de om ja gick eller små gunga tillika jag stod och amma.måst ha sitt dumt ut men de fungera och sen när hon äntligen börja äta så kunde ja sätta mej ;) de höll kanske i en vecka så va allt som förut igen.vid ca 3mån ålder börja mina. lycka till =)
SvaraRaderaNär bebisen gråter spelar det ingen roll fast det ser lite dumt ut, jag har provat otaliga vinklar och ibland har jag nog tänkt att herregud så detta måste se ut. Jobbigt bara då jag drar mig för att amma någon annanstans än hemma under dessa perioder :) Nu är Jon lycklig igen, hoppas det inte kommer tillbaka, fast, nu vet man i alla fall att det är övergående.
RaderaPå min föräldrakurs jag går berättade en av mammorna att hon läst i en bok att bebisen med jämna mellanrum genomgår en otrolig utvecklingsfas. En av dem kommer just innan tre månader ungefär, då börjar bebin fatta mer av sakerna runt omkring och blir helt råddig av alla sinnesuttryck. Detta kan sedan leda till att något som tidigare fungerat bra (mat, sömn, etc) plötsligt börjar krångla. Det är alltså inget som är "fel" (som hunger el trötthet eller sånt) utan bara att barnet är så trött och råddigt av allt nytt. Kanske det kan vara en förklaring för dig med?! Jag tyckte iaf att jag kunde märka av det på Hubbe, just i form av krångligare amning ett par veckor innan han blev tre månader.
SvaraRaderaPå rådgivningen gissade de på samma, och det verkar troligt. Jon har ändrat mycket de senaste veckorna, han är mera med och orkar vara vaken. Nästa vecka blir han tre månader så det kan stämma. De rekommenderade på rådgivningen att försöka lägga något över ögonen så att han inte blir störd av alla impulser, men Jon börjar bara fnissa om man kommer nära hans ansikte med trasor el liknande.
Radera