HCR

Igår gick vi utanför vår bekvämlighetszon med sonen och begav oss till Helsingfors för att titta på Helsinki City Run. Jag älskar att följa med lopp, om jag inte kan springa är det nästbäst att kunna heja på andra duktiga löpare. Det ger mig en sådan kick, inspiration till att börja träna hårdare och springa om alla typer.

Medan vi väntade på löparna beundrade jag blommorna

Vi velade länge fram och tillbaka, skulle vi fara eller inte, men så kom lördag morgonen och vi bestämde att vi far, om det inte alls blir bra kommer vi hem, eller söker skydd hos någon bekant som bor i staden. Jag var nervös över matningen, blöjbyten och sonens sömn, dvs alla behov han har för tillfället.

Vackert väder hade vi också. En perfekt dag på många sätt.

Vi körde till Brunakärr och parkerade vid bollhallen, där det fanns toaletter och möjligheter till blöjbyte. Amningen skötte jag i bilen (jag är inte tillräckligt van för att amma ute bland folk ännu, och kallt var det också). Sömnen gick sådär, vår son ska förstås inte vara som andra, han sover inte alls särskilt bra i bilen. Det tar runt 30 minuter innan han somnar, och somnar gör han bara om han är mycket trött. I vagnen somnade han bra, men vaknade ganska snabbt om vi stannade eller om det var mycket ljud runt omkring. Han fick ändå tillräckligt med sömn under dagen, men pga den friska luften och allt ståhej somnade han som en stock halv tio-tiden igår kväll och vaknade första gången sex timmar senare.

En snygging kommer springande förbi, såhär glad ska man vara vid 11 kilometer

Jag är så glad att vi beslöt att fara och heja. Det var roligt att se på alla löpare, otroligt många människor som tränat inför detta fina lopp. Älskar att se glädjen och svetten i deras ansikten. Det var också kul att se ledarna (jag brukar vara ganska långt ifrån dem när jag själv springer). Deras löpsteg, deras snabbhet, wow. Något att sträva efter.